1 mar 2014 – 27 mar 2014

L'Orfeo

Handlingen bygger på den grekiska myten om Orfeo och hans älskade Eurydice och spänner från högsta lycka till djupaste sorg. Från glädjen då de gifter sig till förtvivlan när Eurydice dör under bröllopsfestligheterna. Vi får följa Orfeos kamp att ta sig ner till underjorden i sökandet efter sin döda hustru. Han finner henne till slut och vill ta med henne upp till de levande igen. Det finns dock ett villkor, Orfeo får inte möta Eurydices blick – om han gör det blir hon kvar i underjorden för alltid...

 

 

Hans Ek om utmaningen och fascinationen i att ta sig an ett verk från 1607

L’Orfeo komponerades i en tid då musiken förändrades radikalt. Vid 1500-talets mitt dominerade en komplex polyfon musikstil fylld av kompositionstekniska finesser, men mot slutet av seklet förändrades idealet till att hylla en mycket klar, enkel struktur vars syfte var att tjäna texten och melodin. Man ville förhöja talspråkets inneboende melodik till ett fullödigt musikaliskt uttryck. Vokalstämmorna rörde sig från rent tal till fullt ut sjungna arioson. Harmoniken och instrumentationen hade som första uppgift att understödja rösterna och förstärka det emotionella uttrycket, kort sagt att verka som textens ”tjänare”.
Recitativet hade uppfunnits.

Varje gång L’Orfeo sätts upp måste verket arrangeras och bearbetas. Detta beror på att Monteverdis originalpartitur inte innehåller så mycket information som vi är vana vid när det gäller klassisk musik. Det som finns i partituret är till stora delar endast melodi och baslinje. Vid den tiden då operan skrevs var detta fullt tillräckligt. Alla musikerna var improvisatörer och förstod exakt vad som skulle fyllas i. Den närmaste jämförelsen är kanske hur man framför jazzmusik idag.
Därför måste varje dirigent/arrangör ta ställning till vad som ska finnas mellan baslinje och melodi, vilka ackord det ska vara, vilka instrument som ska spela, vilken rytm som ska användas o.s.v. Detta innebär att varje nytt framförande av L’Orfeo kräver ett nytt arrangemang.

L’Orfeo är dock en 400 år gammal opera som endast har en 100-årig historia av framföranden. Efter de första framförandena i början av 1600-talet blev det ett glapp på 300 år och verket spelades inte igen förrän i början av 1900-talet. Det finns med andra ord inte en kontinuerlig interpretationstradition att luta sig emot.

Under de 100 år som verket spelats har det funnit två tolkningslinjer: I början var det främst tonsättare som intresserade sig för Monteverdis L’Orfeo. Bland annat skrev Carl Orff och Ottorino Respighi egna versioner där de gjorde stora ingrepp i originalpartituret. Man kunde till exempel ta bort hela akter, lägga till egen musik medan själva orkestreringarna och sättet de framfördes på lät mer som en opera från 1800-talets slut än en 1600-talsopera. Så sent som på 1980-talet skrev den italienske tonsättaren Luciano Berio en egen version av L’Orfeo.
Den andra tolkningslinjen inleddes under andra hälften av 1900-talet då musikforskare började intressera sig för L’Orfeo. Där var ambitionen att återskapa verket precis som det lät under Monteverdis levnad. Det är också så vi idag är mest vana att höra denna musik, då man också framför den på gamla instrument och med tidstypisk sångstil.

Den stora utmaningen i att framföra L’Orfeo ligger i att kombinera den ursprungliga visionen om vad operan skulle vara – en teaterform där musiken var textens ”slav”, där det viktigaste var förståelsen av texten och den känslomässiga upplevelsen av dramat – med Monteverdis originalpartitur och vår tids kunskap om den situation då verket framfördes för första gången. Man kan då välja den musikhistoriskt upplysta vägen och försöka återskapa operan som den lät vid 1600-talets början och framföra den på italienska, detta med risken att vi med våra nutida öron får svårt att ta till oss dramat. Eller så väljer man samma väg som de tidiga 1900-talstolkningarna, vilket ger ett uttryck för den tid verket framförs i men i en stil som ligger långt från det klangliga ideal som utmärkte den tidiga operan.

Min bearbetning har delar av bägge dessa möjligheter. Ambitionen har varit att realisera Monteverdis musik genom en i vår tid levande improvisations och folkmusiktradition. Flera av musikerna och sångarna har en sådan bakgrund. Ett visst fokus på puls och rytmisk gestaltning samt en modernistiskt orkesterklangvärld är andra uttryck. Barockens continuo grupper har här ersatts av nutida instrumentkombinationer såsom; preparerat piano, bas och slagverk.

En innovation som användes Monteverdis tid var användandet av flerkörighet. Man använde grupper av instrumentalister eller sångare utplacerade på olika platser i rummet där musiken framfördes. Detta gav en säregen effekt där lyssnaren var omsluten av musiken.

Jag har använt mig av ett liknande förhållningssätt till det rumsliga, men genom att använda modern ljudteknik. Alla sångare och instrumentalister har mikrofoner så att efterklang och placeringar i lokalen ska kunna förändras.

En fråga som man måste ta ställning till gäller fördelningen av roller. Typiskt för den tidiga operan är att den kan innehålla en mängd småroller som bara har några takter att sjunga. För att det ska bli praktiskt genomförbart måste man låta sångarna sjunga flera roller.
Min utgångspunkt här har varit verkets dualistiska karaktär:

Liv-Död
Över jord-Under jord
Gudar-Människor
Antik mytologi-Medeltida kristenhet

Därför har jag valt en tudelning av alla roller utom Orfeo: Herdarna blir två fast dom i originalet är många fler. La Musica och Karon görs av i original en sångare per roll, men jag har valt att dela vardera av dessa gestalter på två sångare. Silvia och Nymfen får sina spegelbilder i Underjorden som Pluto och Proserpina. Eurydikes roll kompletteras med partiet som i originalet sjungs av den mytologiska gestalten Speranza.

Jag vet att denna version ligger långt ifrån det idag gängse sättet att framföra L´Orfeo, men alla noter från Monteverdis partitur finns med och ambitionen har varit att publiken ska kunna ta till sig denna fantastiska opera utan förkunskaper och att föreställningen blir upplevd snarare än betraktad.

Efter en fantastisk föreställningsserie med 95% beläggning under våren 2014 tas produktionen nu åter upp igen och har premiär 24 juni 2015.

 


 

 

Ett konstverk
Värmlandsoperan uppfinner operan igen
Vårens djärvaste scenprojekt!
Ja, åk och se!
Genre
Opera
Spelperiod
1 Mar - 5 Apr
Scen
Stora scenen
Längd
2 h
Paus
25 min
Pris
190 kr - 440 kr
Jan Kyhle
Jan Kyhle
Orfeo
Läs mer

Jan har sedan debuten i Pelleas och Melisande på Kungliga Operan gästat alla landets operahus bland annat som Don Jose, Hoffman, Tom Rakewell, Parsifal och Siegmund. 2010 sjöng Jan Siegmund i Valkyrian i Wermland Operas uppsättning av Wagners Ringen.

Läs mer
Anna-Maria Krawe
Anna-Maria Krawe
Eurydice
Läs mer

Anna-Maria Krawe är sopran och debuterade på Wermland Opera i Menottis En smärre skandal 2003. Sedan dess har hon sjungit både opera- och musikalroller samt medverkat som solist vid orkesterkonserter. Just nu är hon aktuell som Lenio i The Greek Passion och bland kommande uppdrag märks Syster Anna-Maria i Evig Jul samt Adèle i Läderlappen.

Läs mer
AnnLouice Lögdlund
AnnLouice Lögdlund
Silvia/Pluto
Läs mer

AnnLouice är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm.

Läs mer
Ole Aleksander Bang
Ole Aleksander Bang
Herde/Karon
Läs mer

Ole Aleksander Bang är uppvuxen på Hammarö utanför Karlstad. Efter gymnasiet sökte han sig till Balettakademien i Göteborgs musikallinje. Efter examen har han medverkat i diverse olika konserter runt om i Sverige, framför allt som sångare i bandet The Ryot, som spelat på flera olika festivalscener i Sverige, däribland Sweden Rock Festival, Emmabodafestivalen och Arvikafestivalen.

Läs mer
Christer Nerfont
Christer Nerfont
Herde/Karon
Läs mer

Christer debuterade på Wermland Opera i Les Misérables 1996 som Feuilly och gjorde då även inhopp i huvudrollen som Jean Valjean. 1997 sjöng han rollen som Motel i Spelman på taket på Malmö Opera och samma år kom genombrottet som Robert i Kristina från Duvemåla, en roll han gjorde över 200 gånger. Därefter följde flera engagemang vid GöteborgsOperan bland annat huvudrollen Tony i West Side Story. I Malmö har han också sjungit i Les Misérables samt Kaspar Hauser, titelrollen i Jekyll och Hyde och den manliga huvudrollen Fredrik Egerman i Sommarnattens leende.

Läs mer
Cecilie Nerfont Thorgersen
Cecilie Nerfont Thorgersen
Nymfen/Prosperpina
Läs mer

Cecilie Nerfont Thorgersen gjorde sin debut på Wermland Opera med rollen som Fantine i Les Misérables 1996.

 

Läs mer
Annie Angel
Annie Angel
La Musica
Läs mer

Annie Angel har en fullständigt unik röst och oböjlig kreativitet. Nya dubbelsingeln spelas nu på P3, i april sjöng hon i Berwaldhallen med Radiosymfonikerna och under våren har Annie gjort flera bejublade öppningsspelningar åt Oskar Linnros under hans konserthusturné. Nu är hon tillbaka på Wermland Opera i Björk – Emotional Landscapes, efter debuten i L’Orfeo.

Läs mer
Moto Boy
Moto Boy
La Musica
Läs mer

Moto Boy är artistnamnet för Kaj Oskar Ludvig Humlebo, född 1980 i Färila i Hälsingland. Hans mamma är neuropsykolog och pappa filosof. Oskar sjöng i kör som barn och i tonåren spelade han mest jazz och improvisationsmusik, innan han inriktade sig mer på pop och skapade artistnamnet Moto Boy.

Läs mer
Hans Ek
Hans Ek
Dirigent och musikalisk bearbetning
Läs mer

Genom sin förmåga att göra musiken giltig i vår tid, oavsett ursprung och genre, har Hans Ek skaffat sig en alldeles särskild ställning i svenskt musikliv. Det har lett till en mängd fruktbara samarbeten med Laleh, Veronica Maggio, Ane Brun, Michael Nyman, Renée Fleming, The Metropole Orchestra, Göteborgs Symfoniker, Sveriges Radios Symfoniorkester och många fler.

Läs mer
Kristofer Steen
Kristofer Steen
Regi
Läs mer

Kristofer Steen är musikern från Umeå som spänner från rock till opera. Han blev känd på 90-talet som gitarrist i hardcorebandet Refused.

Läs mer
Linus Fellbom
Linus Fellbom
Scenografi
Läs mer

Linus Fellbom debuterade som ljusdesigner 1995 och har sedan dess ljussatt närmare 200 produktioner. Han har arbetat vid de flesta scenerna runt om i Sverige och engageras också flitigt vid teatrar och operahus internationellt.

Läs mer
Behnaz Aram
Behnaz Aram
Kostym
Läs mer

Behnaz är född 1978 i Iran. Hon intresserade sig tidigt för kläddesign och började plugga på London Collage of Fashion, vilket sedan följdes av Middlesex University där hon tre år senare fick ett BA Fashion Design Degree. När hon återvände hem till Sverige startade hon sitt eget klädmärke ”Behnaz Aram” vid sidan av jobbet som stylist och kostymör.

Läs mer
Vänsterpilikon