Tengstrand vid flygeln

W.A. Mozart: Pianokonsert nr. 23 i A-dur
Allegro
Adagio
Allegro assai

Pianokonsert nr. 23 tillhör Mozarts sena i genren, skriven 1786. De flesta av dessa spelade Mozart själv, förmodligen också kvällens konsert. Detta bidrog till att befästa hans rykte även som pianist. Första satsen har en traditionell sonatsatsform, det vill säga; första delen presenterar verkets teman, andra delen bearbetar dem och sista delen repeterar den första delen. Det speciella med konsertformen är att första delen spelas två gånger; orkestern spelar alla teman själv först och därefter, ofta något förändrat, tillsammans med solisten. Andra satsen är den enda i Mozarts produktion som går i fiss moll. Satsen är också den första bland hans pianokonserter som har tempobeteckningen Adagio, alltså långsammare än Andante. Detta är något av det mest innerliga Mozart någonsin skrev. De långa melodiska bågarna är gripande. Tredje satsen är ett rondo, som finalsatser ofta var på den tiden. Rondots form kan illustreras som: A-B-A-C-A- och eventuellt vidare. Idén är att något upprepas (A) medan något annat förändras (B, C, -) ungefär som en sång med refräng.

Tobias Broström: Piano Concerto – Belle Époque 2011
Molto vivo
Calmo
Deciso

Bara titeln på Broströms pianokonsert, Belle Époque, signalerar hans intention: en tillbakablick på en annan tid än hans egen. Uttrycket förknippas med tiden runt 1900 då optimism och framtidstro rådde och som präglades av livsbegär. Broström har själv nämnt Sjostakovitj som inspirationskälla. Men musiken kan också påminna om Ravel och Debussy; impressionism, samt Poulenc och Stravinskij; neoklassisism. Broström ger oss dock dessa associationer utan att härma. Det är hans förhållningssätt till en förgången tidsanda mer än citat från andras verk som gäller här.
Stravinskij beskrev sin neoklassicistiska period såhär: ”Det var en tillbakablick, naturligtvis, den första av många kärleksaffärer i den riktningen, men det var en blick i spegeln också”. Med att se sig i spegeln menar han att se framåt, samtidigt som man också ser bakåt. Det är precis det som Broström gör.
Broströms musik är varken epigoneri eller nostalgi. Han använder sin erfarenhet som rockmusiker och slagverkare med omsorgsfullt bruk av historiska medel; tonalitet, modalitet, pentatonik, folkmusik med mera. Broström har emellertid sitt eget uttryck med bland annat klangytor och upprepade rytmer som skapar förväntan. Summan blir en upplevelse av flyt där satserna hålls samman med tidvis liknande tematik. Verket avslutas med verkningsfulla, kontrasterande avsnitt präglade av intensivt skiftande rytmik, tempoförändringar och stigande dynamisk intensitet. Detta är fascinerande ny musikalisk poesi med utlösande dramatik insprängd i sista satsen!

W.A. Mozart: Symfoni nr. 36 i C-dur ”Linz”
Adagio; Allegro spritoso
Poco adagio
Menuetto
Finale: Presto

Mozart gifte sig mot sin fars vilja med Constanze Weber som var kompositören Carl Maria von Webers kusin, i Stefansdomen i Wien den fjärde augusti 1782. Ingen i Wolfgangs familj hade träffat henne så det var ett djärvt beslut han tog. Innan dess hade han alltid behövt sin fars godkännande i viktiga frågor. Det gick ett helt år innan det nya paret reste till Salzburg för att hälsa på familjen. På vägen tillbaka till Wien stannade de tre veckor hos greve Thun-Hohenstein i Linz som var en stor beundrare av Mozarts musik. Spontant annonserade greven en konsert med musik av Mozart. Men tonsättaren hamnade i trångmål då han inte hade några noter med sig. Geniet trädde dock i kraft och han skrev en ny symfoni på fyra dagar som uruppfördes på den femte!

Symfonin bär trots detta inte spår av att vara ett hastverk, utan är en av hans mest orginella och personliga. Klangen är speciell, eftersom grevens orkester inte hade några flöjter. Men det fanns trumpeter, vilket ger en annorlunda klang. I första satsen använder Mozart för första gången ett formknep som Haydn ofta använde sig av, nämligen en långsam inledning före ett bländande och tematiskt rikt Allegro. Andra satsen skiljer sig från långsamma satser i allmänhet då den använder sig av pukor och trumpeter, vilket bidrar till en djupare och mörkare karaktär. Tredje satsen utgör en stor kontrast med en tvåstämmig ländler-aktig triodel för oboe och fagott. Sista satsens många överraskande vändningar både i tematik och dynamik avslutar en av hans mest personliga symfonier.

Nils E. Bjerkestrand, professor emeritus vid Norges Musikkhøgskole.