27 feb 2016 – 23 apr 2016

Die tote Stadt

AKT 1.

Paul, en ung man vars hustru Marie är död, kan inte förlika sig med sin älskades tragiska bortgång utan lever i ständig sorg över henne. I sitt hem i "den döda staden", Brügge, har han inrett ett "minnenas tempel" till hennes ära, med fotografier, målningar och en lock av hennes hår. När hans vän Frank kommer på besök och uppmanar honom att gå vidare med sitt liv och låta den döda vila, insisterar Paul på att hon lever. Han berättar för Frank att han just träffat en kvinna på gatan i Brügge som liknar Marie så mycket att Paul tror att det är den döda som kommit tillbaka till honom. Han har bjudit hem henne till sig och väntar henne när som helst. Frank går sin väg men säger att han snart kommer tillbaka.

Snart därefter kommer den unga kvinnan, Marietta, för att möta Paul. Hon är dansös i ett kringresande teatersällskap som kommit till i Brügge för att uppträda med Meyerbeers Robert le diable. De pratar och Marietta är fascinerad och förvirrad över hans märkliga uppträdande, men också förförd av hans hudlösa blick. Hon sjunger en sång om odödlig kärlek, en sång Marie brukade sjunga, och dansar för Paul som blir mer och mer förälskad. I dansens virvlar avtäcks ett porträtt av Marie och Marietta blir illa till mods av att se denna kopia av sig själv. Marietta lämnar honom för en repetition på teatern. Paul drabbas av ångest.

Sliten mellan sin trohet mot den döda Marie och sin dragning till den levande Marietta faller han ihop och börjar hallucinera. Han ser Maries spöke som uppmanar honom att inte glömma henne, men överrumplas sedan återigen av begäret efter Marietta.

AKT 2.

Paul befinner sig plötsligt på gatorna i det öde Brügge, vakande utanför Mariettas hus. Han möter sin trogna hushållerska Brigitta som lämnar honom för att bli nunna. Hans vän Frank dyker upp framför Mariettas port och hävdar att hon bett honom vänta där på honom. Paul tror honom inte. Då visar Frank nyckeln hon gett honom. Paul övermannar honom och tar nyckeln, varpå Frank går sin väg i vrede.
Mariettas teatertrupp anländer, tillsammans med en greve Albert från Bryssel. De dukar upp en picknick på torget utanför Mariettas hus. Paul gömmer sig. Marietta är omgiven av beundrare och ber den trogne och sen länge olyckligt förälskade Pierrot, Fritz, att sjunga för henne. Därefter bestäms att greven ska få se en scen ur Robert le diable där Marietta spelar den från döden återuppståndna Helene som förför Robert. Detta blir för mycket för Paul som rusar fram från sitt gömställe. Marietta skickar iväg sina vänner. Efter en mycket känslosam uppgörelse lyckas Marietta få Paul att komma över sin kluvenhet och sin ångest och de förenas i en underbar omfamning. Paul vill genast gå hem till Marietta, men hon kräver att han ska ta henne till sitt hus för fördriva den döda hustruns spöke.

AKT 3.

Efter en natt tillsammans tror Marietta att hon har vunnit över den döda, men märker snart att Pauls ångest snarare ökat. En religiös procession drar förbi på gatan och Paul blir mer och mer panisk i sina hallucinationer. Marietta försöker förtvivlat på olika sätt väcka honom ur hans tillstånd, men lyckas inte. Till slut säger hon att han måste välja, att hon vill ha honom helt eller inte alls. När han inte lyckas med detta blir det för mycket för henne och hon börjar provocera honom. Till slut tar hon Maries hårlock och dansar. Då brister det för Paul och han stryper henne med hårlocken.
Paul vaknar upp. Chockad över att Mariettas döda kropp är borta hinner han knappt samla sig innan Brigitta öppnar dörren och meddelar att Marietta vände på hörnet och nu är tillbaka för att hämta sin bok som hon glömde när hon gick nyss. Frank kommer tillbaka och möter Marietta i dörren. Fortfarande chockad, med den omskakande mardrömmen i färskt minne, berättar Paul för Brigitta och Frank vad han upplevt och att han insett att hans dröm om återuppståndelse är omöjlig. Frank frågar om han vill följa med honom när han reser, bort från den dödas stad, och Paul säger att han ska försöka. Han går, och stänger dörren till "minnenas tempel".

 

Erich Wolfgang Korngold (1897-1957)

Underbarn - Berömmelse - Glömska - Återupptäckt

Erich Wolfgang Korngold klassas som geni och underbarn vid sidan av W.A. Mozart och Felix Mendelssohn. Korngold skrev fem operor men hans största triumf på operascenen är Die tote Stadt, som han skrev som 23-åring. Han lockades till USA några år senare och medan antisemitismen frodades i Europa blomstrade den judiske Korngold som filmkompositör i Hollywood, där han bland annat skrev musik till Errol Flynns alla filmer.

Dubbelmonarkin i Österrike-Ungern var ett maktblock i Europa från sekelskiftet fram till Första världskriget. Wien var ett centrum för politik och ekonomi, samtidigt som det också hade en kulturell storhetstid. Mot slutet av 1800-talet gick staden från att vara en medeltida stad till en modern huvudstad. Praktgatan Ringstrasse, med bland annat ett parlament, rådhus, opera, teater, konserthus, universitet och ett kejsarslott, speglade stadens rikedom. Samtidigt var staden en smältdegel för nya tankar och idéer, för konstnärer och intellektuella; där fanns psykologen Sigmund Freud, målaren Gustav Klimt, författaren Stefan Zweig, arkitekten Adolf Loos och kompositörer som Bruckner, Strauss, Mahler och Schönberg för att nämna några få. Dessutom var Wien operetternas och valsernas stad, representerad av «Strauss-dynastin». Det var i denna miljö Erich Wolfgang Korngold (1897-1957) växte upp. Han var dock född i Brünn, nuvarande Brno i Tjeckien.

Hans far, Julius Korngold, hade studerat hos Anton Bruckner och efterträdde Eduard Hanslick 1902 som musikkritiker i Neue freie Presse. Unge Erich växte upp med den upprivande striden mellan Wagner- och Brahmsanhängare. Julius var svuren Brahmsälskare, vilket han «ärvt» från Hanslick. Erich var förtjust i båda. För yngre kompositörer var det omöjligt att inte bli påverkad av de stora senromantiska kompositörerna. Men Erich lyssnade också på operettkompositörerna Johan Strauss d.y. Franz Léhar och Jacques Offenbach. Pappan var stolt över sin son. Erich var inte bara en begåvad pianist, utan hade också komponerat en hel del då han blev introducerad för Mahler, endast nio år gammal. Då Mahler hörde kantaten Gold, utropade han Korngold som geni! Mahler rekommenderade honom att ta lektioner hos Alexander von Zemlinsky, som på den tiden var en av Wiens främste lärare i komposition – och som skulle bli Schönbergs svärfar. Under Zemlinskys vingar och med påtryckningar från Mahler, kunde Erich skriva den första satsen i ett färdigkomponerat Scherzo och Passacaglia. Detta blev Klaversonat nr 1 i d-moll. Pojken var 11 år!

I Der Schneemann för två pianon samt pianoparafrasen Don Quixote – dessa tidiga barnverk – märker man redan omisskännliga Korngold-grepp; raffinerad harmoni, melodisk och djärv form, under stundom mycket expressivt och någon gång närmar det sig det tragiska i uttrycket. Tidigt i tonåren mäktade han med att ta in den tidens expressiva stil men lyckades samtidigt att ge musiken en personlig prägel. Der Schneeman orkestrerades och självaste kejsare Franz Joseph stod för nypremiären. Det blev en fantastisk succé. Ingen mindre än Bruno Walter dirigerade premiären på enaktaren Violanta i München 1916. Den kräsna publiken blev helt begeistrad och operan stod på repertoaren vid Wien-operan i 20 år! 1919 utnämnde Puccini honom till den tyska traditionens räddare – en kompositör som skulle rädda tysk musik från atonaliteten – icke minst! Korngold skrev fem operor, men hans största triumf på operascenen, kanske i hela hans produktion, är Die tote Stadt. Sensationellt nog uruppfördes den parallellt på två ställen samtidigt, i Hamburg och Köln och senare spelades den på över 80 teatrar samtidigt!

1920-21 var han kapellmästare vid operan i Hamburg och 1927 undervisade han i dirigering, musikteori och komposition vid Wiens Staatsakademie och blev utnämnd av Österrikes president till professor honoris causa (=för ärans skull). 1928 utropade sedan Neue Wiener Tagblatt honom och Schönberg till de mest betydelsefulla kompositörerna i sin samtid! Berömmelse och framgångar till trots, var livet för unge Korngold inte alltid lätt. Förhållandet till fadern var inte bra. Hans far älskade makt – och intriger. I begynnelsen av 1900-talet var den andra wienskolan, med Schönberg och hans elever Alban Berg och Anton Webern på väg att sätta en ny standard; atonaliteten och efter hand tolvtonstekniken. Julius Korngold var stark motståndare till detta. Det kulminerade 1927 då han kritiserade Ernst Křeneks opera Jonny spielt auf. På samma sätt som Eduard Hanslick ledde striden mellan anhängare av Brahms och Wagner, manade Julius Korngold fram en liknande konflikt där två läger uppstod: Křenek- och Korngold-anhängare. Detta tog hårt på Erich. Hans succé skylldes på hjälpen från en inflytelserik far, menade många. Trots att Erich bevisligen försökte att stå utanför denna konflikt, blev han likväl hårt ansatt, till exempel fick hans stora opera Das Wunder der Heliane från 1927 plockas ner från repertoaren, ett verk som han räknade till ett av hans viktigaste. Förhållandet till fadern blev mycket ansträngt.

Efter detta lade Korngold musik för scenen på is. Han skrev för det mesta kammarmusik och en rad lieder. Samt en liten kuriositet; Korngold hamnade på listan över kompositörer som skrev musik för Paul Wittgenstein, känd pianist som miste höger hand under första världskriget. Andra kompositörer som skrev för honom var Strauss, Ravel, Prokofjev och Britten. Korngolds bidrag blev Suite för två violiner, cello och piano vänster hand (1930).

Konflikten med fadern kan vara den viktigaste orsaken till att han «skiftade bete». Han arbetade istället med bearbetning av andras musik, bland andra Offenbachs Den sköna Helena och Läderlappen av Johan Strauss d.y. och gärna tillsammans med andra kompositörer. Ett sådant samarbete hade han med en kommande viktig partner, Max Reinhardt. De samarbetade runt en teateruppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm, då Korngold bearbetade Mendelssohns musik. Detta blev starten på en kommande karriär som filmkompositör. För då En midsommarnattsdröm skulle filmatiseras i Hollywood övertalade Reinhardt honom till att komma till USA - detta var 1934. Med nazismens frammarsch passade det Korngold bra, att med sin judiska bakgrund, överge Europa.

Han upparbetade ett betydande renommé som filmkompositör, knutet till Warner Brothers filminstitut under 12 år. Musiken till filmen Captain Blood 1935 gjorde honom till Hollywoodstjärna tillsammans med Errol Flynn! Han blev belönad med en Oscar för musiken till Anthony Adversse (1936) och Robin Hood (1938). Tillsammans med en annan framstående filmkomponist, Max Steiner, satte han en ny standard för amerikansk filmmusik. För Korngold var filmmusik som opera utan sång. Han överförde mycket av musikdramats principer till filmen, till exempel ledmotivstekniken.

Korngold reste tillbaka till Europa två gånger efter han flyttat till USA. Första gången då hans femte opera Die Kathrin, skulle ha premiär i Wien. Men det gick inte bra för Hitler hade kommit till makten. Korngold själv lyckades komma undan, men flera av hans partitur som befann sig i hans lägenhet i Wien blev beslagtagna. Die Kathrin blev emellertid uppförd i Stockholm 1939.

Korngold längtade efter att skriva absolut musik igen. Han skrev en symfonisk serenad, opus 39, med tanke på ett besök i Wien. Wilhelm Furtwängler skulle uruppföra den med Berlin-filharmonin. Verket blev inte väl mottaget. Inte heller operan Die Kathrin, när den slutligen sattes upp i Wien. Korngold kände inte igen det Europa han mötte i Wien 1950; stilen och estetiken som Korngold hade vuxit upp med hade övergivits för länge sedan. Nu var det den andra Wienskolan som rådde; Schönberg och andra hade övergivit tonaliteten och den «gamla stilen». Erich Korngold åkte olycklig «hem» till Hollywood. Från att ha blivit betraktad som ett underbarn och hyllad som en av de största i sin ungdom, blev fallet extremt högt. Han dog i Hollywood den 29 november 1957.

Under de senaste decennierna har Erich Korngolds musik väckt nytt intresse. Det är den värd! Förutom opera, annan scenmusik och filmmusik, lyssna till symfonin, stråkkvartetterna, stråksextetten, pianokvintetten, violinkonserten och cellokonserten – och sångerna!

Lyhörd och nedtonad regi
Vokal vällust besegrar döden
Die tote Stadt får salongen att bågna
Elegant och läcker opera
Dödligt drama
Förföriskt vacker om kärlek i liv och död
Den döda staden lever i Karlstad
En gripande elegi
Ännu en triumf för Wermland Opera!
Ett drömskt sorgedrama
Liv och död i mytiskt Brügge
Genre
Opera
Spelperiod
27 feb - 23 Apr
Scen
Stora scenen
Längd
3 h
Paus
Paus 1: 20 min paus 2: 10 min
Pris
190 - 440 kr
Övrigt
Introduktion 1h innan föreställningen, ingen föranmälan
Daniel Frank
Daniel Frank
Paul
Läs mer

När Daniel Frank debuterade som operasångare i barytonrollen John Sorel i Menottis Konsuln på Folkoperan i Stockholm 2009 hade han varit verksam som rocksångare, sångpedagog, musik- och dramalärare sedan tio år. Operavärlden fick snabbt upp ögonen för den karismatiske Daniel och hans kraftfulla och expansiva stämma. Debuten följdes av ytterligare roller i barytonfacket på Folkoperan, men även vid andra operascener såsom Läckö Slottsopera.

Läs mer
AnnLouice Lögdlund
AnnLouice Lögdlund
Marie/Marietta
Läs mer

AnnLouice är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm.

Läs mer
Marcus Jupither
Marcus Jupither
Frank
Läs mer

Marcus Jupither tillhör en av Sveriges mest anlitade sångare de senaste femton åren med ett 60-tal roller på repertoaren.

Han är född och uppvuxen i Stockholm som son till operasångaren Rolf Jupither vilket innebar att han tidigt kom i kontakt och blev fängslad av operakonsten. Hans första operaerfarenhet var som En Trojansk krigare i Mozarts Idomeneo under ledning av Arnold Östman på Drottningholms Slottsteater som kort därefter följdes av rollen som Caliban i Purcells Stormen vid Vadstena Akademien 1992.

 

Läs mer
Ulrika Tenstam
Ulrika Tenstam
Birgitta
Läs mer

Ulrika Tenstam är en artist med brett register både vokalt och sceniskt. Sedan hennes sensationella debut som Clytemnestre i Iphigenie an Aulide av Gluck på Drottningholmsteatern och det stora genombrottet som Delila av Saint-Saens har hon lovordats för sina starka rolltolkningar.

Läs mer
Anna-Maria Krawe
Anna-Maria Krawe
Juliette
Läs mer

Anna-Maria Krawe är sopran och debuterade på Wermland Opera i Menottis En smärre skandal 2003. Sedan dess har hon sjungit både opera- och musikalroller samt medverkat som solist vid orkesterkonserter. Just nu är hon aktuell som Lenio i The Greek Passion och bland kommande uppdrag märks Syster Anna-Maria i Evig Jul samt Adèle i Läderlappen.

Läs mer
Rebecca Fjällsby
Rebecca Fjällsby
Lucienne
Läs mer

Rebecca Fjällsby är född och uppvuxen i Karlstad och studerar för närvarande sin sista termin på Operahögskolan i Stockholm.

Läs mer
Jonas Durán
Jonas Durán
Victorin
Läs mer

Jonas Durán är född i Las Palmas, Gran Canaria. Han är utbildad vid Operahögskolan i Göteborg och vid Royal College of Music i London. Jonas har vunnit Jyväskylä International Singing Competition för Tenorer i Jyväskylä, Finland, samt varit finalist i Clonter Opera Prize och Gösta Winbergh Award.

Läs mer
Anders Larsson
Anders Larsson
Fritz Pierrot
Läs mer

Under de senaste åren har Anders Larsson sjungit Hertigen i Lucretzia Borgia, Fritz Pierrot i Die tote Stadt och medverkat i Wermland Operas Trilogin som Greven i Figaros Bröllop. Här har han även sjungit Papageno i Trollflöjten samt Wagnerrollerna Donner och Gunther i den kritikerrosade produktion av Nibelungens Ring. Dessutom har han sjungit Amfortas i Parsifal på Malmö Opera och Wotan i Rhenguldet på Dalhalla. Våren 2014 kunde Anders ses i rollen som Der Heerrufer i Lohengrin vid Teatro Real i Madrid.

Läs mer
Tobias Westman
Tobias Westman
Albert
Läs mer

Tobias är en 25-årig tenor från Nacka. Han har precis avslutat sina studier på Operahögskolan i Stockholm.

Läs mer
Hans Nordström
Hans Nordström
Gaston
Läs mer

Hans är utbildad clown, skådeartist och akrobat på bland annat The Commedia School i Köpenhamn. Han har jobbat med gatuteater samt turnerat som clown med olika cirkus- och varietégrupper runt om i Europa och USA.

Läs mer
Sofia Jupither
Sofia Jupither
Regi
Läs mer

Sofia Jupither är uppvuxen i Stockholm och verksam vid Dramaten, Stockholms Stadsteater och Nationaltheatret i Oslo. Hon debuterade som regissör på Helsingborgs Stadsteater med Jon Fosses Besök 2001, därefter följde Flickan i soffan av samme författare på Stockholms Stadsteater (2002) och Till Damaskus på Strindbergs Intima Teater (2003).

Läs mer

Dirigent: Johannes Gustavsson
Musikalisk bearbetning /
alternerande dirigent:
Joakim Unander
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Lars-Åke Thessman
Kostym: Maria Geber
Ljussättning: Magnus Mikaelsen
Koreografi: Roger Lybeck
Översättning för textmaskin: Nenne Runsten

Vänsterpilikon