10 feb 2011

Beethovens symfoni nr 9

Ludwig van Beethoven: Ouverture Die Weihe des Hauses

Daniel Fjellström: "...träumend erschau mail Ende" uruppförande

Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 9

Die Weihe des Hauses, uvertyr op 124

Ludwig van Beethoven
1770-1827

Den 3 oktober 1822 var det dags att inviga den nybyggda teatern i Josephstadt i Wien. Till denna begivenhet hade skriftställaren Carl Meisl, kommissarie vid Kejserliga Flottan, författat två festspel. Det första av dessa kallades Die Weihe des Hauses (Invigningen av ett hus). Någon månad tidigare hade teaterdirektören Carl Friedrich Hensler träffat Ludwig van Beethoven vid kuranstalten i Baden. Under deras samtal berättade Beethoven att redan tio år tidigare hade han skrivit musik till invigningen av den nya teatern i Pest.
Eftersom det nya festspelet till Wien var en omarbetning av August von Kozebues Atens ruiner, just det skådespel som invigde Pestteatern, så passade det ju utmärkt att använda samma musik en gång till. Det var bara uvertyren som inte passade in i sammanhanget, varför Beethoven genast skrev en ny. Under sina promenader i Baden, var hans huvud uppfyllt av musik som Händel skrivit, och liksom Händel brukade forma sina uvertyrer började även Beethoven sitt nya verk med en långsam inledning följt av en fuga i allegro. Uvertyren fick samma namn som Meisls festspel, Invigningen av ett hus – och det passar ju osedvanligt bra i det sammanhang vi nu får vara med om. Även om denna uvertyr är sällan spelad måste man komma ihåg att den ändå skrevs mellan de storstilade Missa solemnis op 123 och Symfoni nr 9 op 125. Beethoven befann sig på toppen av sin skapande förmåga.

Stig Jacobsson

"...träumend erschau mein Ende"  Uruppförande

Daniel Fjellström
f. 1983

Med anledning av Wermland Operas uppsättning av Richard Wagners Nibelungens Ring under våren 2011 fick jag förfrågan om att komponera ett stycke med anknytning till den tredje operan - Siegfried. Citatet ”...träumend erschau mein Ende” är hämtat ur tredje akten och jag blev direkt inspirerad av orden ”träumend” (drömmande) och ”ende” (slut), utan att egentligen veta vad jag skulle göra av dem.
Det var inte förrän jag såg en av 2010 års filmsuccéer ”Inception” som jag fick idén att bygga upp stycket på ett liknande sätt som filmens handling – en resa djupare och djupare ned i drömvärlden.
Tanken var att stycket skulle röra sig mellan världar, från verklighet till olika stadier av drömmande. En specifik klangvärld är hela tiden i fokus samtidigt som element från andra stadier gör sig påminda, inte alltid i förgrunden, men som vi uppfattar i vårt undermedvetna. Ungefär som att man i en dröm kan ta till sig det som händer i den verkliga världen.
Det musikaliska materialet hämtat från Wagners musik förekommer i snabba träblåsrörelser i styckets inledning, för att återkomma i en extremt långsam variant i mittendelen, och sedan mot slutet återigen snabbare. Stycket både inleds och avslutas rytmiskt och omgärdar en friare, stillastående - drömmande om man så vill - mittendel som också är mer fritonal.
Jag tog fasta på de toner som Wagner använder sig av under just detta parti av operan, slog samman dem till ett ackord som jag sedan vred och vände på för att bygga upp styckets klangvärld. Även rytmiskt lekte jag med materialet och det vi hör i slutet är faktiskt en spegelvändning av styckets inledning.

Daniel Fjellström

Symfoni nr 9 d-moll op 125 ”Körsymfonin”

Ludwig van Beethoven
1770-1827

Allegro ma non troppo, un poco maestoso
Molto vivace – Presto
Adagio molto e cantabile
Finale

1785 publicerade Friedrich Schiller sitt berömda Ode an die Freude, en dikt som med sitt budskap om broderskap talade direkt till de unga. Upplysningstidens ideal hade formulerats – och Franska revolutionen var förestående …
Det förvånar inte att denna dikt inom några år hade tonsatts ett tjugotal gånger (bland annat av Schubert, senare skulle också Tjajkovskij göra det), så varför förvånas över att en tjugoårig yngling från Bonn också skisserade en tonsättning. Han hette Ludwig van Beethoven. Med det skulle dröja trettio år innan han hittade det han sökte i Schillers ode. Det var först när han arbetade med sin sista symfoni som bitarna föll på plats.
Efter symfoni nr 8 (1812) arbetade Beethoven inte koncentrerat på någon ny symfoni på fem år, förutom att han 1815 tecknade de första skisserna till scherzotemat i nionde symfonin. Men då visste han inte alls vad han skulle ha dem till. Det var först då Beethoven 1817 inbjöds att komma till England med ny musik, som han på allvar började tänka på orkesterverk igen. England lockade, för han visste hur berömd och förmögen Haydn blivit där. Nu blev det dessvärre inget av med dessa planer, och symfoniskisserna blev liggande till 1822. Men han hade mycket svårt att bestämma vilken av två alternativa finalsatser han skulle välja. Antingen en rent instrumental, eller också en körtonsättning av Schillers ode – men hur skulle han motivera att en kör kommer in efter tre långa instrumentalsatser?
Problemet var svårlöst, men en dag km han på att låta barytonsolisten helt enkelt annonsera körinsatsen med orden: ”Åh, vänner, inte sådana toner! Låt oss istället använda våra röster mer angenämt och glädjefullt!” Och därefter kommer Ordet som på beställning. Men när han väl kommit igång med Schillers dikt, så använde han den fritt. Han plockade några fraser här och några där, tog om dem och ändrade ordningsföljden – och lämnade drygt halva dikten oanvänd.
Med Beethoven tog wienklassicismen steget ut i den okända romantiken, den stilperiod som skulle kulminera med genier som Mahler. Beethovens uttrycksbehov drev honom att ständigt flytta fram gränserna, att ständigt behandla de traditionella formerna friare och att fylla dessa former med alltmer personligt innehåll. Utvecklingen är densamma vare sig hanskrev pianosonater eller stråkkvartetter, men fick sin längst gående konsekvens i symfonierna. Kulmen nådde han i den sista symfonin. Om Mahlers nionde symfoni kan sägas tolka mänsklighetens dödslängtan, finner vi i Beethovens nionde raka motsatsen. I sin femte symfoni hade Beethoven skildrat den enskilde hjältens triumf, i nionde symfonin skildrar han hela mänsklighetens universella triumf – symboliskt skildrad genom att d-moll förvandlas till D-dur.
Den 7 maj 1824 uruppfördes körsymfonin vid en ’Grossen musikalischen Akademie’ vid Kärntertor-Theater i Wien. På programmet stod också uvertyren Die Weihe des Hauses och tre avsnitt ur Missa solemnis, men då censuren förbjöd framföranden av mässor annat än i liturgiska sammanhang presenterade man dem under titeln Tre stora hymner. Beethoven ville själv dirigera konserten, men hans dövhet hindrade honom att ta huvudansvaret, varför han stod bredvid kapellmästaren Michael Umlaut för att ange rätt tempi. Detta blev Beethovens sista offentliga framträdande, och det blev en oerhörd triumf. Hans totala dövhet gjorde att han bara hörde musiken inom sig, och att han ännu vände partiturblad när verket redan var slutspelat och publiken brustit ut i ovationer. Solisterna Caroline Unger och Henriette sontag vände honom om, så att han åtminstone kunde se jublet. Anade han att ’Song of Joy’ skulle bli ett enat Europas ’nationalsång’?

Stig Jacobsson

 

Genre
Concert
Spelperiod
10 Feb
Scen
Karlstad CCC
Längd
3 h
Paus
25 min
Pris
Vuxen 240 kr (Ungdom 120 kr)
Henrik Schaefer
Henrik Schaefer
Dirigent
Läs mer

Att 1991vara den yngsta musiker som någonsin anställts i Berlins Filharmoniska orkester var bara början för Henriks karriär! Förutom att spela viola i orkestern studerade han också dirigering i Leipzig mellan 1994 till 1998 och år 2000 valde dirigenten Claudio Abbado honom till sin assistent för Berlinfilharmonikerna. Nu är Henrik Schaefer chefdirigent på Wermland Opera i Sverige samtidigt som han också är Första gästdirigent för Hiroshimas Symfoniorkester i Japan.

Läs mer
AnnLouice Lögdlund
AnnLouice Lögdlund
Läs mer

AnnLouice är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm.

Läs mer
Jonas Durán
Jonas Durán
Läs mer

Jonas Durán är född i Las Palmas, Gran Canaria. Han är utbildad vid Operahögskolan i Göteborg och vid Royal College of Music i London. Jonas har vunnit Jyväskylä International Singing Competition för Tenorer i Jyväskylä, Finland, samt varit finalist i Clonter Opera Prize och Gösta Winbergh Award.

Läs mer
Fredrik Zetterström
Fredrik Zetterström
Läs mer

Fredrik Zetterström har varit engagerad vid flertalet skandinaviska operahus såsom Drottningholms Slottsteater, Malmö Opera och Musikteater, GöteborgsOperan, Folkoperan, Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Norrlandsoperan, Wermland Opera och Trönderoperan i Trondheim. Han har även uppträtt vid Brooklyn Academy of Music i New York och Chicago Opera Theater. Fredrik Zetterströms stora vokala omfång har gjort honom till en framstående och uppskattad uttolkare av nya vokalverk. Han har medverkat vid flera uruppföranden i verk skrivna av Daniel Börtz, Thomas Jennefelt, Sven-David Sandström, Knut Nystedt Karin Rehnqvist och Lars Ekström.

Läs mer
Martina Dike
Martina Dike
Läs mer

Martina Dike är en internationellt etablerad mezzosopran i det dramatiska facket. I roller som Brangäne i Tristan och Isolde, Fricka i Rhenguldet och Valkyrian, huvudrollen i Carmen och Eboli i Verdis Don Carlos, alla framförda på Kungliga Operan, har hon visat på dramatisk nerv i både röst och scenisk tolkning.

Läs mer
Vänsterpilikon