Stråkfest

Louise Farrenc 1804-1875

Uvertyr nr 2 Ess-dur op 24

Louise Farrenc skiljer sig väsentligt från andra kvinnliga tonsättare under 1800-talet. Många komponerade bara sporadiskt, innan de gifte sig, många höll sig inom trängre kretsar. Farrenc komponerade ett femtiotal verk, av vilka inte mindre än ett 40-tal publicerades runt om i Europa. Hon slutade komponera sedan hennes enda barn, dottern Victorine, dog i tuberkulos 1859, men kunde då glädjas åt att många av hennes kompositioner spelades tämligen flitigt. Hon kunde också röra sig fritt i de konstnärliga kretsarna i Paris. Hon hörde till en betydande konstnärssläkt som kunde räkna in åtskilliga framstående målare och skulptörer (med namnet Dumont). Själv började hon spela piano som sexåring, och visade en osedvanlig musikalisk begåvning. Hon gifte sig 1821 med flöjtisten Aristide Farrenc, och hon utsågs till professor i pianospel vid Pariskonservatoriet 1842.
Komposition hade hon studerat för den tyskpåverkade böhmaren Rejcha, och till skillnad från sina kvinnliga kolleger komponerade hon gärna i de större formerna, däribland tre symfonier.
Att skriva uvertyrer som varken hörde till en opera eller berättade en handling var vid denna tid något mycket ovanligt, och för Farrenc del innebar de steget bort från det piano som dittills styrt hennes kompositioner och som skapats efter det parisiska musiklivets behov av lättsam salongsmusik. Nu, 1834, gav hon sig ut på okänd mark för att också erbjuda Société des Concerts (grundat 1828) fransk orkestermusik – något som sällan förekom på föreningens tidiga konserter. Parallellt skrev hon två konsertuvertyrer: e-moll op 23 och Ess-dur op 24. De är likartade i sin uppläggning med en praktfull långsam inledning på vilken det följer ett livfullt allegro. På detta vis påminner de mycket om första satsen i en symfoni. Den nu aktuella uvertyren har ett ganska mörkt och dramatiskt tonspråk och den är skriven för en ovanligt stor orkester med fyra horn, två trumpeter och tre tromboner.

Wolfgang Amadeus Mozart 1756-1791  

Sinfonia Concertante för violin, viola och orkester Ess-dur (K364)
Allegro maestoso
Andante
Presto

Sinfonia Concertante betyder att det är fråga om ett verk som varken är en symfoni eller en konsert – eller kanske snarare att den är båda delarna, att det är en kombination av båda formerna. Ofta har en Sinfonia Concertante flera solister, vilka inte är fullt så exploaterade som i en solokonsert. Formen har utvecklats ur barockens Concerto Grosso, och var under den wienklassiska tiden mycket populär.
Även Mozart komponerade några sådana verk och de bevarade går båda i Ess-dur. Den första, för fyra blåsarsolister (K297b) komponerade Mozart i april 1778 då han befann sig i Paris, och den andra, för två stråksolister skrev han hösten 1779 när han återvänt till Salzburg och anställts som konsertmästare och hovorganist. Även om det följande året hemma i Salzburg var fritt från yttre händelser, så var det fyllt av framgångsrikt kompositionsarbete.
Redan som barn var Wolfgang en begåvad violinist och som vuxen spelade han med förkärlek viola. När han nu skriver en Sinfonia Concertante för dessa båda instrument är han alltså ytterst insiktsfull, och han skriver ett ovanligt allvarligt verk, i vilket han är angelägen om att till och med kadenserna ska vara exakt som han vill – därför har han själv skrivit ner dem. Han vet att Ess-dur ligger illa till på violan, och skriver därför den stämman i den mera lättspelade D-dur, vilket medför att instrumentet måste stämmas upp en halvton – vilket i sin tur medför att instrumentklangen får en mer briljant lyster. Solostämmorna växer efter en längre introduktion organiskt fram ur orkestersatsen. I första satsen presenteras de båda solisterna tillsammans, de förblir under hela konserten vänner, och de tävlar aldrig om att tränga sig fram i rampljuset. Andra satsen är en ömsint dialog, som lämnat varje spår av galanteri bakom sig, och den har skrivits i c-moll. I slutrondot hittar vi många spännande och överraskande modulationer.

Johannes Brahms 1833-1897

Symfoni nr 4 e-moll op 98
Allegro non troppo
Andante moderato
Allegro giocoso
Allegro energico e passionato (Tema con variazioni)

Brahms ägnade gärna somrarna åt att komponera, och åren 1884 och 1885 vistades han i den lilla alpstaden Mürzzuschlag söder om Wien, där han under de varma månaderna komponerade sin sista symfoni, den fjärde. Så småningom dirigerade tonsättaren själv uruppförandet av sitt verk. Detta ägde rum i Meiningen den 25 oktober 1885, men blev ingen omedelbar framgång, trots att Brahms även denna gång komponerat melodiskt träffsäker och eftertänksamt orkestrerad musik.
Det som gjorde det hela lite tveksamt var att musiken inte alls var särdeles lättköpt. Publiken fann alltför mycket vemod, och man talade om höstmusik. Liknelsen är i själva verket inte alls så tokig, om man också tänker på att hösten inte bara är mörk, utan även har starka färger. Det har sagts att Brahms vid denna tid ingående studerade den antike grekiske tragöden Sofokles drama Oidipus, och möjligen har några av stämningarna därifrån smugit sig in i musiken.
Idag har Brahms fjärde symfoni hög status. Den betraktas som krönet på ett väldigt symfoniskt skapande, och som en mästares testamente. Det är en djup, mild och lätt resignerad musik med sällsynt väl balanserad form och karaktär. Och särskilt har man beundrat finalen med dess i blåsarna presenterade åttataktiga passacagliatema i strängt genomförda och konstfulla variationer.

Stig Jacobsson