Requiem

Lili Boulanger 1893-1918

Psalm 24 ”La terre appartient à l’Éternel”

Lili Boulanger växte upp i en synnerligen musikalisk miljö. Hennes far, Ernest (1815-1900), var sånglärare och kompositör, främst av lättsamma operor. Redan som tjugoåring hade han erövrat det attraktiva Rompriset med kantaten Akilles. Vid Pariskonservatoriet hade han den fyrtiotre år yngre ryska prinsessan Raisa Myshetskaya som sångelev, och de gifte sig 1877. 1887 fick de dottern Nadia, som tilldelades andra pris i Rompristävlingen 1908 – hon kom att bli 92 år gammal och undervisade en lång rad av 1900-talets främsta tonsättare från hela världen i komposition. 1893 blev den 77-årige Ernest far till ytterligare en dotter, Lili, som först studerade för sin syster och därefter för Gabriel Fauré, och som 1913 tilldelades det årets Rompris! Hon blev den första kvinna som Franska akademien ansåg vara värdig priset. Dessvärre var hon sjuklig och svag, och var bara tjugofyra år när hon rycktes bort i Crohns sjukdom.
Lili Boulanger hann under sin alltför korta levnad komponera ett fyrtiotal verk, däribland tonsättningar av tre psaltarpsalmer, nr 24, 129 och 130. Den nu aktuella psalmen skissades i Gargenville i närheten av Paris i september 1915 och fullbordades under hennes vistelse i Villa Medici i Rom sommaren därpå. Det är en helt kort komposition som sveper förbi på tre minuter: den börjar jublande med mansröster (Jorden är Herrens och allt vad därpå är) och fanfarer i orgeln och brasset (trumpeter, tromboner och horn) som också tilldelas ett ostinato som kan tolkas som klockklanger. Därpå följer en stillsammare och högtidligare del, en deklamation över en älskvärd orgelmelodi där också hornet träder fram, och ett tenorsolo, ”Il recevra la bénédiction e l’Éternel” (Han skall undfå välsignelsen av Herren). Detta växer rytmiskt ut i ett crescendo innan damröster förenas med fanfarmotivet och visar starka känslor, innan hela verket slutar med ett för Boulanger typiskt ”Ah!”.
Som kuriosa kan nämnas att asteoriden 1181 har uppkallats efter Lili, och en krater på Venus efter Nadia.

Giuseppe Verdi 1813-1901

Missa da Requiem

Requiem et Kyrie
Dies Irae
Offertorio
Sanctus
Agnus Dei
Lux aeterna
Libera me

Giuseppe Verdi har gått till historien som en av de allra främsta operatonsättarna – han komponerade 28 stycken. Utöver dessa kompositioner skrev han en stråkkvartett, några romanser och ett tiotal kyrkliga verk med kör. Men Verdi var definitivt ingen kyrkans man, tvärtom var han som fritänkande revolutionär starkt kritisk till den katolska kyrkans politiska och ekonomiska inflytande, och inte minst till prästerskapet. Att han ändå komponerade kyrkomusik hör snarare ihop med att han känt behov av att hylla några älskade medmänniskor.
Vid sidan av Verdi är som bekant Rossini en av de allra främsta italienska operatonsättarna. De beundrade varandra, men var alltför olika i sinnelaget för att bli goda vänner. Trots att Rossini varit tyst i årtionden när han avled 1868, insåg Verdi att världen nu blivit betydligt fattigare. För att hylla sin föregångare föreslog Verdi att man bland Italiens alla tonsättare skulle lotta ut uppdraget att komponera varsin sats till ett Requiem, en dödsmässa. Idén mottogs med entusiasm, men dessvärre föll lotten bara på andra och tredje klassens tonsättare, vilka idag är helt bortglömda. Enda undantaget var Verdi själv, och han komponerade finalen, Libera me – musik som höjer sig skyhögt över resten.
Projektet blev så fyllt av intriger och svårigheter att Verdi drog sig ur när han fullbordat sitt bidrag, och började komponera Aida istället. Men han tyckte att Libera me var alltför bra för att falla i glömska. Utan särskilt mål i sikte började han också skriva på en egen dödsmässas första och andra avsnitt.
1873 avled en av de personer Verdi beundrade allra mest; diktaren, statsmannen och humanisten Alessandro Manzoni, 88 år gammal. Han beundrades också av Lord Byron, Goethe, Balzac och många andra. Verdi hade inte vågat närma sig idolen, men ställdes genom sin hustrus listiga ingripande en gång öga mot öga med honom, och han blev överväldigad av mötet.
Manzoni låg i flera dagar på lit de parad i stadshuset i Milano och förärades en statsbegravning. Verdi förmådde inte bevista begravningen, men fann nu anledning att fullborda sin påbörjade dödsmässa. Han erbjöd kommunledningen i Milano att utan ersättning komponera, trycka och leda framförandet av verket – och på årsdagen av diktarens bortgång (22 maj 1874) dirigerade Verdi sin mässa i Markuskyrkan i Milano med så stor framgång att den redan tre dagar senare framfördes på nytt i La Scala-operan. Sedan följde slag i slag ytterligare tre framföranden i Milano, sju på Theatre Italien i Paris, fyra på Hofoper i Wien och tre i Royal Albert Hall i London – alla dirigerade av Verdi själv.
Publiken var i allmänhet överförtjust, hurrade och applåderade, till renläriga katolikers stora förtret. Många menade att operakonsten tagit ett väl stort insteg i detta verk, och därmed in i kyrkan. Andra menade precis tvärt om. Ett är klart: det är ett synnerligen dramatiskt verk Verdi skrivit, och han har behandlat den liturgiska texten med stor frihet. Samtidigt avslöjar han också stor lärdom i sina anspelningar till äldre italiensk kyrkomusik, ända tillbaka till den gregorianska.
Det börjar lågmält och innerligt med Requiem, innan dödsmässans centrala sats, Dies Irae, tar vid med sina domedagsbasuner och vredesutbrott. Offertoriet framförs av solistkvartetten och Sanctus är en åttastämmig dubbelfuga. Många betraktar Agnus Dei som mässans hjärtpunkt och Lux aeterna är en ljust strålande bön som föregriper den avslutande Libera me som sopranen svarar för. Verdis Requiem har kommit att höra till de mest älskade och oftast framförda dödsmässorna.

Stig Jacobsson