Kungliga Ess

Konserten dirigeras av Tobias Ringborg som gästat oss flera gånger tidigare, bland annat som dirigent av Cosi fan Tutte 2006. Den unga svenska cellisten Jakob Koranyi, som etablerat sig som en av Skandinaviens mest intressanta unga musiker, är solist i Sjostakovitjs cellokonsert.

Igor Stravinskij: Jeu de Cartes

Dmitrij Sjostakovitj: Konsert för cello och orkester nr 1

Andrea Tarrodi: Zephyros

Pjotr Tjajkovskij: Symfoni nr 4

Igor Stravinskij Jeu de cartes – balett i tre givar
1882-1971

Première donne: Intrada – pas d’action – Jokerns dans – liten vals
Deuxième donne: Intrada – marsch – de fyra damernas variation - hjärter knekts variation – coda – repris av marschen och ensembledans
Troisième donne: Introduktion – vals – presto (strid mellan hjärter och spader) – Finaldans (hjärters triumf)

Stravinskij skrev många fler baletter än de skandalösa 1910-talsbaletterna Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer. Han skrev under hela sin karriär baletter i de mest skiftande stilar, däribland Pulchinella, Orpheus, Apollo, Féens kyss och Jeu de cartes – Kortspel, balett i tre givar.
Jeu de cartes komponerades 1936 i Paris, och fullbordades den 6 december, det vill säga ett kvartssekel efter Våroffer. Mycket hade hänt under tiden: Stravinskij hade blivit fransk medborgare och hans musikaliska stil hade kommit att innehålla en hel del inflytande från äldre musik i den stil som brukar kallas neoklassicism.
Stravinskij skrev Jeu de cartes i Frankrike, men uruppförandet ägde rum när han själv dirigerade en uppsättning på Metropolitan i New York den 27 april 1937. Den berömde teatermannen George Balanchine svarade för American Ballets koreografi. Hela handlingen utspelas på ett spelbord med grön filt. ”De fyra färgerna i kortleken blir levande. Mellan dem spinner jokern sina ränker. Han kan ersätta varje kort och utnyttjar sin makt tills han slutligen blir besegrad av de förenade hjärterkorten.”
Stravinskij besökte USA 1935 och erbjöds då att skriva något för den nygrundade dansensemblen. Han fick också helt fria händer att välja tema. Eftersom han var en hängiven pokerspelare föll tanken snabbt på att skildra ett kortspel på scenen.

Var och en av de tre givarna börjar med en humoristisk intrada (alla breve). Det är i dessa partier korten blir blandade. Den mellersta given rymmer en marsch, som inramar fem variationer. I den fjärde av dessa hör man i ett staccato i horn och trumpeter ett citat ur Johann Strauss Läderlappen. Den som så önskar kan också få en association till Ravels La Valse. Sista given låter intradan mynna ut i en parodisk vals-menuett. Plötsligt följer ett presto som skildrar kampen mellan Spader och Hjärter. Huvudtemat har stora likheter med uvertyren till Rossinis Barberaren i Sevilla. Så slutar hela baletten med att intradan återkommer en sista gång.

Dmitrij Sjostakovitj Cellokonsert nr 1 op 107
1906-1975

Allegretto
Moderato
Cadenza
Allegro con moto

Dmitrij Sjostakovitj var inget musikaliskt underbarn, men när intresset för musik väl väckts i de tidiga tonåren, blev han snabbt en fullfjädrad mästare. Efter faderns tidiga bortgång kunde Dmitrij bidra till familjens försörjning som stumfilmspianist på biografen Lyckohjulet. Han skaffade sig härigenom också en enorm rutin och rik erfarenhet att snabbt hitta rätt stämningsläge i sin improviserade musik.
Han studerade i Leningrad för bland andra Aleksandr Glazunov, och med dennes stöd tilldelades han en rad viktiga stipendier och studierna gick lysande. Han var bara nitton år när hans rykte började spridas internationellt genom examensprovet: den första symfonin. Under 1920-talet var optimismen i det sovjetiska samhället stor, och det experimenterades friskt. Allt unket från tsarväldet vädrades ut. Men med Stalin blev det kärvare. Musiken skulle vara enkel, optimistisk, folklig och marschbetonad, och dekreten blev så definitiva att konstnärerna sällan hade någon möjlighet att kringgå dem. Sjostakovitj är annars just en av dem som med ett imponerande civilkurage i verk efter verk behöll sin konstnärliga resning, vid sidan av rena beställningsverk från makthavarna.
Ibland fick han höra att han var inne på helt fel vägar, och att han inte skulle räkna med en fortsatt konstnärlig verksamhet, men han tilldelades även Lenin- och Stalinpriser. För säkerhets skull hade han alltid en väska packad, om hemliga polisen skulle hämta honom - något som oftast inträffade nattetid.
Med sina femton symfonier, lika många stråkkvartetter och två konserter vardera för piano, violin och cello (samt något hundratal andra verk av de mest skiftande slag) har Sjostakovitj försäkrat sig om en säker plats i 1900-talets musikhistoria.
Sjostakovitjs första cellokonsert uruppfördes av Mstislav Rostropovich i Leningrad hösten 1959, och verket slog någon månad senare igenom med stor kraft när det presenterades som enda nyhet vid en sovjetisk musikfestival i USA – samma solist, men Philiadelphiaorkestern dirigerad av Eugene Ormandy, gjorde enorm succé och uppförandet gavs ut på en smått legendarisk LP.
Cellokonserten är skriven för en relativt liten orkester där trumpeter, tromboner och tuba lyser med sin frånvaro, men där celestan spelar en viktig roll. Ett energiskt och dynamiskt första tema inleder konserten, och detta tema visar sig svara för det mesta av det motiviska underlaget i hela verket – i finalen triumferar temat segervisst. Tonsättaren sade sig ibland lida av att han inte förmådde skriva ett effektivt symfoniskt allegro. Visserligen verkar självkritiken ytterligt obefogad och överdriven, men har han någon gång lyckats perfekt, så är det just här.
Efter detta kopplar musiken av med en stillsam och meditativ långsam sats som knyter an till lyriken i rysk folkton. Den därpå följande kadensen är nedskriven som en egen sats, en gripande monolog för solocello. Den tekniskt mycket svåröverkomliga kadensen blir alltmer komplex och leder så småningom över till den färgstarka finalen.
Det är mestadels solisten som får bära den tyngsta bördan i att förmedla det musikaliska budskapet i denna koncentrerade, enhetliga och vitala cellokonsert med sina många friska idéer och intensiva känsloutspel – men det är samtidigt en lättillgänglig konsert med stor lyskraft. Att konserten låg tonsättaren varmt om hjärtat framgår också av det faktum att han på ett anmärkningsvärt tydligt sätt citerade det markanta inledningstemat när han något år senare skrev sin självbiografiska åttonde stråkkvartett.

Andrea Tarrodi Zephyros
1981 -

Andrea Tarrodi skrev Zephyros för orkester särskilt för Uppsala Tonsättartävling. Hon vann första pris med detta stycke (delat med Jonas Valfridsson, vars stycke spelas 24/11). Musiken är inspirerad av en dikt av Dan Andersson som heter Sång till Västanvinden. Zephyros var Västanvindens gud i grekisk mytologi.

Det är två strofer ur Sång till västanvinden, som haft stort inflytande över stycke:

Sång till Västanvinden

Åh, dansa, sommarstorm med djupa orglars brus
och dansa hem till Lotalam och Stenbrobergets häll!
Smek barndomsdalen, starke vän, i julis heta ljus
när Mattao och Luossa färgas röda i kväll...
/.../
Ty när du kommer dansande jag hör en gammal sång,
en psalm, ett skratt, en snyftning från myrarna och sjön.
Tag om och om refrängen, jag vill sitta natten lång
vid öppna dörrar stilla som i bön./.../

Peter Tjajkovskij Symfoni nr 4 f-moll op 36
1840-1893

Andante sostenuto
Andantino in modo di canzona
(Pizzicato ostinato)
Finale: Allegro con fuoco

Tjajkovskij skrev sin fjärde symfoni under vintern 1876-77, och därmed inledde han sin sena symfoniska stil; den som skulle kulminera i de djupt personliga och tragiska symfonierna nr 5 och 6. I fjärde symfonin hittar man fröet till denna utveckling. Han hade nyligen brevledes fått kontakt med den förmögna änkan Nadezhda von Meck, vilken han aldrig träffade, men ändå uppehöll en intensiv brevkontakt med under decennier. Hon gav honom ett generöst tilltaget årligt ekonomiskt underhåll. I maj 1877 skrev han i ett brev till henne: ”Jag är helt absorberad av min symfoni, vilken jag påbörjade i vintras. Jag skulle vilja dedicera den till Er, för jag tror Ni i den hittar ett eko av Era innersta tankar och känslor.” Men symfonin blev inte färdig då. Han avbröt arbetet för att istället hänge sig lika fullständigt åt operan Eugene Onegin. Dessvärre fick han sedan i verkliga livet uppleva de fasor som tagit form på operascenen: han kastade sig huvudstupa in i ett katastrofalt äktenskap med påföljande självmordsförsök och flykt till Italien. Han orkestrerade symfonin i Venedig och San Remo, och han var fortfarande kvar i Italien när symfonin urupp­fördes av Nikolaj Rubinstein i Moskva den 22 februari 1878.
”Du frågar om symfonin har ett program. Som regel besvarar jag sådana frågor negativt och ett mer korrekt svar är verkligen inte lätt att ge. Hur ska man kunna hitta ord för de vaga känslor man haft i tankarna under arbetets gång? Utvecklingen är helt lyrisk, den sipprar ur en konstnärs själ i musik precis som en poet formulerar sig i ord. Skillnaden är att musik till och med är subtilare än ord när det gäller att uttrycka otaliga fina skiftningar i känsla och humör … Men denna symfoni har ett program, åtminstone är det möjligt för mig att i ord skissa vad musiken vill skildra … naturligtvis bara ungefär. Introduktionen rymmer fröet till hela verket, idén ur vilken det hela växer. Det representerar ödet, den mäktiga kraft som hindrar vår strävan efter lycka …”
Första satsen handlar om livet som helhet, om krassa realiteter, glada drömmar och högtflygande visioner. Lugnet lägger sig. I andra satsen skildras den melankoliska längtan som lägrar oss i ensamheten efter en dags arbete. Den är vacker men sorgesam – och man förlorar sig i minnen. Ett nordiskt vemod sprider sig över den melodi i oboe som inleder satsen. Tredje satsen är mest broderi över grundlösa tankar, sådana man får när man druckit en del – konstiga griller fyller snart sinnet. Det är en utåtriktad och glad scherzosats som utmärkes av stråkarnas pizzicatospel. I finalen uppmanar han: rör dig bland massorna. Han brister ut i det mest bombastiska utspel. Som melodiskt motiv inför han den ryska folkvisan ’På ängen stod en liten björk’. Det finns grader av lycka, stor och liten – finn tröst i andras lycka och ditt liv blir uthärdligt. Sådana tankar fyllde Tjajkovskij under arbetet, och det resulterade i en gripande bekännelse. Symfonin blev ett sätt för honom att skriva av sig sin djupa depression och förtvivlan.

Stig Jacobsson