Benjamin Schmid - den fulländade violinisten

Erich Wolfgang Korngold 1897 - 1957

Konsert för violin och orkester 

1. Moderato nobile
2. Romance
3. Finale

Från filmduken till konsertscenen
Erich Wolfgang Korngold föddes i en musikerfamilj och växte upp under en spännande tid i Europas musik- och kulturhistoria. Men beaktande den stil han utvecklade efter sin brådmogna barn- och ungdom, var han född för sent. Både konstnärer och intellektuella bidrog under nittonhundratalets första decennium med nya tankar och idéer inom alla konstgrenar, arkitektur, filosofi och psykologi. Det födde en optimism ackompanjerad av Straussdynastins operetter och valser, man ”dansade sig in” i ett nytt århundrade. Men samtidigt blandades den positiva framtidstron med en rädsla för vad framtiden skulle föra med sig. Denna tvetydighet präglade åren fram till en väntande tragedi: det första världskriget. 
Korngold föddes i Brno i Tjeckien, men växte upp i Wien där han uppmärksammades både som duktig pianist och begåvad komponist. Gustav Mahler utropade honom till inte mindre än ett geni. Han förde ett aktivt liv som kompositör, och många av hans verk blev publikfavoriter såsom operan Die tote Stadt, vilken framfördes i Karlstad våren 2016. Han var även en aktiv dirigent, bland annat vid operan i Hamburg. I samma stad var han också professor i komposition.
Av olika anledningar ändrade han fokus efter hand; förhållandet till sin dominante far, den gryende antisemitismen och samtida kompositörers idéer till nya stiler och uttryck. Atonalitet och tolvtonsteknik utvecklades när Arnold Schönberg och hans elever bröt nytt land, medan Korngold blev kvar i det förgångna. Då dök en ny chans upp för Korngold; ett frestande anbud om att komma till Hollywood och skriva filmmusik. Korngold kom att bli en av filmmusikens främsta komponister – med musik till 23 filmer! Här kunde han utnyttja sitt romantiska tonspråk på ett nytt område. 
I violinkonserten hör vi flera teman från hans filmmusik. I första satsen återfinns teman från filmerna Another Dawn och Juáres, i andra satsen från Anthony Adverse och i sista satsen från The Prince and the Pauper. Detta kan upplevas som ”visuell musik” - man kan tidvis känna sig förflyttad till biosalongen där den romantiska epokens musikstil fått en doft av Hollywood. Konserten är dedicerad till Alma Mahler och ingen mindre än Jascha Heifetz uruppförde den 1947.

Richard Strauss 1864 - 1949

Borgaren som adelsman

1. Ouverture zum 1. Aufzug (Jourdain – der Bürger)
2. Menuett
3. Der Fechtmeister
4. Auftritt und Tanz der Schneider
5. Das Menuett des Lully
6. Courante
7. Auftritt des Cleonte (nach Lully)
8. Vorspiel zum 2. Aufzug (Intermezzo)
Dorantes und Dorimene_ Graf und Marquise
9. Das Diner. (Tafelmusik und Tanz des Küchenjungen)

Elegant musikalisk munterhet
Richard Strauss föddes i München och har bara namnet gemensamt med ”wienervalsens Straussdynasti”. Han fann sin stil och sitt uttryck tryggt planterat i senromantikens språk, något han höll på livet ut – med några undantag. Ett undantag är kvällens verk.
Borgaren som adelsman har en lång bakgrundshistoria. Ursprunget till historien är Molières komedi/balett Le Bourgeois gentilhomme, som Jean-Baptiste Lully skrev musik till. Teaterstycket framfördes första gången för Ludvig XIV och dennes hov 1670. Stycket driver med en person ur medelklassen som önskar att klättra till ett snobbigt aristokratliv. Själva titeln är sarkastisk eftersom det på Molièrs tid bara var de som föddes in i överklassen som tillhörde aristokratin, inte någon från borgerskapet.
Librettisten Hugo von Hofmannsthal önskade kombinera Strauss opera Ariadne auf Naxos med Molières teaterstycke med nyskriven musik av Strauss till en helaftonsföreställning. Verket hade premiär i Stuttgart 1912, men projektet slog inte väl ut. Strauss var emellertid så nöjd med musiken att han omarbetade den till en svit.
Här citerar han sina egna och andras verk, men först och främst Lully, som skrev originalmusiken till barockpjäsen. ”Jag har den gamle Lully vid min sida”, sa Strauss. Tre satser är också rena kopior. Hans intention var att återskapa smaken från Ludvig XIV:s tid och låta detta smälta samman med sin egen musik. Det lyckades han med på ett utsökt sätt – med musikalisk humor, virtuositet och elegans. Hans egen senromantik delar plats med musik från tidigare epoker. Detta kallas med en gemensam beteckning för neoklassisism. I detta fall kan vi snarare kalla det neobarock.