Ödessymfonin

Joseph Bologne Chevalier de Saint-Georges (1739–1799)

Symfoni nr 2 D-dur op 11:2

Chevalier de Saint-Georges är kanske inte den allra första kända tonsättaren med afrikanska rötter, men i alla fall den första av större betydelse. Hans mor var afrikanska, hans far fransman. Själv föddes han på Goudeloupe. Han kom tidigt till Paris där han visade stor musikalisk talang och undervisades av den viktiga franska tonsättaren François Gossec, vilken han efterträdde som konsertmästare i ensemblen Concert des Amateurs 1769. Han kom att utvecklas till en av landets främsta violinvirtuoser – men det var bara ett av de områden han behärskade: han var också en framstående fäktare, simmare, skridskoåkare och boxare! Som tonsättare skrev han åtskilliga sånger och arior, förutom hela operor, elva konsertanta symfonier, minst tio violinkonserter och ett dussin stråkkvartetter. Det finns tre verk med titeln symfoni av honom, av vilka den tredje bara är bevarad i en pianoreduktion, och den andra är identisk med uvertyren till operan L’Amant Anonyme (Den okände älskaren).

Han följde nära det gängse musikaliska modet och höll sig till den förklassiska stil som utvecklats i Mannheim och som följdes upp av tonsättare som Gluck och tidig Haydn. Det finns tråkigt nog inget som antyder att han skulle ha träffat Mozart under dennes besök i Paris. Men liksom flera av Mozarts tidiga symfonier i själva verket är operauvertyrer, räknades alltså också Saint-Georges uvertyr till symfonierna, därför att den har samma tresatsiga uppläggning som en tidig symfoni, dock utan satspauser.

Saint-Georges fick även känna av tidens rasism. Visserligen var det så få färgade som nått en position i det franska samhället, att ingen såg dem som något hot. Men när han föreslogs att utses till andredirektör vid Parisoperan, protesterade några primadonnor som vägrade ta order av en ”mulatto”.

Clara Schumann (1819–1896)

Pianokonsert a-moll op 7

Allegro maestoso
Romanze: Andante non troppo con grazia
Finale: Allegro non troppo – Allegro molto

När man bläddrar i ett av de främsta lexikonen över kvinnliga tonsättare slås man av att också i detta hitta Schumann, Mendelssohn, Mahler, Rimskij-Korsakov, Respighi – namn på kända manliga tonsättare? Jovisst. Men också kvinnor: hustrur, systrar, döttrar.

Clara Schumann kanske är en av de mest kända och ryktbara kvinnliga tonsättarna. Den 13 januari 1833 skrev den trettonåriga Clara Wieck i sin dagbok: ”Jag har börjat komponera en konsert.” Och hon visste mycket väl vad hon gett sig in på. Flickan hade framträtt som pianist hemma i Leipzig många gånger, förvånat aristokratiska musikvänner vi hovet i Dresden, och förtrollat publiken från Weimar till Paris på en konsertturné genom Europa. Tio månader senare skrev hon i dagboken: ”Jag har avslutat min konsert nu, och Schumann ska orkestrera den så att jag kan spela den på min konsert.” Hon syftar naturligtvis på Robert Schumann, tonsättaren hon senare gifte sig med. Redan 1833 hade de alltså etablerat ett konstnärligt samarbete. Som tolvåring hade hon blivit den främsta uttolkaren av hans pianoverk, vid tretton hade de bytt teman med varandra.

Den konsert Clara beskrivit i dagboken var ett Konsertrondo i en sats för piano och orkester – som så småningom blev tredje satsen i Claras Pianokonsert i a-moll op 7. Och hon fortsatte att komponera – och själv orkestrera den första satsen medan den andra satsen blev en sorts intermezzo för ensamt piano, där en likaså ensam cello kommer in mot slutet. När hela konserten var färdig uruppförde hon den i november 1835 med Leipzig Gewandhausorkestern med ingen mindre än Felix Mendelssohn som dirigent. Hon var femton år. Vid samma konsert spelade hon tillsammans med Mendelssohn och ytterligare en pianist Bachs konsert för tre klaver – också för första gången i Leipzig.

Pianokonserten är hennes första stora verk och det trycktes bara några år senare – och kom senare ut i flera nya upplagor. Hon spelade den ofta på sina turnéer i Tyskland och Österrike, men aldrig efter giftermålet med Robert.

Mycket finns att berätta om Clara – hon har ägnats många biografier. Om alla barn hon födde, om hennes enorma gärning som pianist, om de nästan femtio år hon överlevde Robert med, om hennes platonska kärlek till Johannes Brahms, om hennes pianostycken, kammarmusik och sånger.

Ludwig van Beethoven (1770–1827)

Symfoni nr 5 c-moll op 67 ”Ödessymfonin”

Allegro con brio
Andante con moto
Allegro
Allegro

I Wien blev Beethoven tidigt känd och uppskattad som en gigant bland pianisterna, men han uppskattades inte lika mycket som tonsättare – därtill var han alltför egensinnig och modern. Han bröt med traditionen när han förvandlade den eleganta klassicismen till en stormande romantik. Många fann det stötande när han så uppenbart blandade in sig själv, sina egna känslor, sina åsikter i musiken. Men det här var den tid då Konstnären började ta plats i historien. Beethoven betraktade sig inte längre som en musikens hantverkare. Berömt är hans uttalande om att det minsann finns många kejsare, men bara en Beethoven. Kejsaren hade dessutom fått sitt ämbete genom arv, Beethoven hade fått slita sig till sitt.

Under konserten på Theater an der Wien den 22 december 1808 började den insatta publiken i Wien ana att Beethoven även var en tonsättare av stora mått. Han hade fått möjligheten att presentera sig själv med en porträttkonsert, och han tog verkligen chansen. Det blev en fyra timmar lång konsert, där han gav prov på många verk som dittills varit ospelade. Här uruppfördes såväl den femte som sjätte symfonin, stora delar av mässan i C-dur, konsertarian ”Ah! Perfido” och för denna konsert speciellt komponerade Körfantasin op 80. Dessutom framträdde Beethoven själv som improvisatör vid pianot.

Beethoven fick verkligen slita med sin musik. ”Jag bär med mig mina idéer under lång tid”, sade han, och det var i själva verket en underdrift. När det gäller femte symfonin bar han på idéerna i åtta år. Han arbetade minutiöst med varje detalj, och det är oerhört intressant att betrakta arbetet i hans ännu bevarade skissböcker. Alla strykningar, ändringar och tillägg gör att notsidorna blir obegripligt röriga – bara Beethoven själv visste hur han skulle tolka dem. De första tankarna förefaller förvånansvärt torftiga, men när han fått brottas med dem en tid, antar de alltmer spännande former, och när han slutligen är nöjd har han också åstadkommit något genialt. Till och med femte symfonins till synes självklara inledning, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och som tycks vara en så given och orubblig tanke, genomgår i skisserna en rad i efterhand svårförståeliga förvandlingar innan han blev nöjd. På liknande sätt har han arbetat med hela verket, och även instrumentationen har vållat problem.

Andra satsens tema kan i skisserna återfinnas i åtminstone fjorton olika versioner. Scherzots övergång i finalen har genomgått oräkneliga utvecklingsfaser. Skisserna visar också att Beethoven ursprungligen inte alls tänkt sig en final i triumferande dur, utan en patetisk mollstämning. Visst är Beethovens femma värd all den beundrande uppmärksamhet den får. Den är resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor.

Stig Jacobsson