Två orkestrar

William Walton 1902-1983  

Cellokonsert
Moderato
Allegro appassionato
Lento – Tema ed improvvisazioni

Efter att ha skrivit en mästerlig altfiolkonsert som 27-åring, och en inte mindre framgångsrik violinkonsert tio år senare, avslutade Sir William Walton 1956 sin produktion av solokonserter med en cellokonsert. Fem år tidigare hade han adlats för sina stora insatser för den brittiska musiken. Men om man tittar på hans verkförteckning kan man förvånas över dess relativt ringa omfång. Däremot är kvaliteten desto högre. Walton var en minutiös hantverkare – som gärna blommade ut i spontanitet.
Cellokonserten beställdes av den store Gregor Piatigorsky, vilken också uruppförde konserten i januari 1957 tillsammans med dirigenten Charles Munch i Boston. Det är en koncentrerad musik där inget lämnats åt slumpen. Märkligt nog har han vänt på den normala formmodellen och presenterar en snabb sats mellan två långsamma. De mörka färgerna dominerar, men i synnerhet i första satsen frodas lyriken, och solisten lotsar sig fram genom en ständigt skiftande orkesterklang, till att börja med över stråkarnas pizzicatospel. I det livfullt briljanta scherzot kastas rytmiska fragment mellan solist och orkester, men här finns också en lyrisk mellandel. Den långa finalen har blivit ett tema med fyra improvisationer (och alltså inte variationer), där temat presenteras i sordinerad cello. Av de fyra ”improvisationerna” spelas den första färgad av harpa, vibrafon och celesta, den andra och fjärde av en ensam cello och den tredje av enbart orkester. I den avslutande codan erinras man om den melodi som inledde hela konserten.
Walton önskade att solisterna i alla hans stråkkonserter skulle få sina instrument att sjunga – kanske lyckades han allra bäst med detta i cellokonserten, den konsert han själv satte allra högst.

Jean Sibelius 1865-1957  

Symfoni nr 2 D-dur op 43
Allegretto
Tempo andante ma rubato
Vivacissimo
Finale: Allegro moderato

Tidigt på våren 1901 befann sig Jean Sibelius i den lilla staden Rapallo på Italiens västkust, och det var där han påbörjade sin andra symfoni. Senare på hösten skrev han färdigt symfonin hemma i Finland och han dirigerade själv uruppförandet i Helsingfors den 8 mars 1902. Mottagandet på hemmaplan blev så entusiastiskt att symfonin inom kort måste spelas på nytt tre gånger. Kritikerna menade att ”en sådan tonsättning har aldrig tillförne klingat hos oss”.
Symfonin betydde en viktig vändpunkt i Sibelius liv. Hittills hade han gärna hämtat sitt stoff från Finlands sagoomspunna forntid och inspirerats av det finska folkeposet Kalevala. Men nu vände han sig ut mot Europa och sin egen tid. Han gick även in i sig själv, analyserade sitt liv och fann i sin egen personlighet ett nytt material för sitt skapande.
Men det finns också de som tolkat in alldeles för mycket: ”första satsen skildrar det lugna livet som finnarna på landet lever, ostörda av tanken på förtrycket. Andra satsen är uppfylld av patriotiska känslor, men tanken på den brutala överheten, som förtrycker folket, gör sinnet oroligt. Tredje satsen skildrar det vaknande nationella medvetandet och en önskan om att samla sig till försvar av folkets rättigheter. Finalen berättar om det hopp, som tänts i hjärtana, och om tron på att det skall komma en befrielses timma”. Några gick så långt att de kallade symfonin för ”Befrielsesymfonin”, men allt detta måste betraktas som efterkonstruktioner. Sibelius hävdade alltid att allt han skrivit saknade litterärt, berättande innehåll.
Några har på grund av ovan antydda romantiskt nationalistiska fantasier tolkat andra symfonin som en patriotisk dikt i toner, direkt riktad mot det ryska förtrycket. Symfonin betraktades på det viset som en mer omfattande parallell till tondikten Finlandia (1899), något som Sibelius helt säkert inte alls avsett.
Allt är inte heller allvar och kamp, här finns förvisso också ljus och idyll, så det förvånar inte att detta blivit Sibelius mest spelade symfoni. Hans arbetsstudio i Rapallo var inbäddad i prunkande grönska, och detta har säkert påverkat tonspråket.
Bakom musiken anar man ett trotsigt, obändigt temperament som hastigt och oberäkneligt skiftar mellan drömmar och lidelsefulla utbrott. Man kan tycka att flera av satserna bara består av en lång rad obesläktade fragment. Men med mästarens starka musikaliska logik samlar han ihop alla infall och fragment till ett förtätat och suggestivt konstverk.
Som alltid med personlig och ärlig musik, mottogs Sibelius andra symfoni med diametralt motsatta åsikter. Amerikanen Virgil Thomson skrev i sin allra första recension i The New York Herald Tribune 1940 att symfonin är ”vulgär, självgod och provinsiell bortom all mening”. Men många ur samtiden blev djupt gripna av detta mästerverk. En tid efter det första framförandet av denna symfoni i Stockholm 1903 sände den svenske tonsättaren Wilhelm Stenhammar ett hänförande brev till Sibelius: ”Du härliga människa, det är ju hela fång av under du hämtat upp ur det omedvetnas och outsägligas djup. Det som jag anade har besannats: Du står denna stund för mig som den främste, den ende, den outgrundlige. Du har ruskat i mig så att jag inte kan glömma det.”

Stig Jacobsson