Storslaget!

Britta Byström (f. 1977 -)

Segelnde Stadt

Sundsvallsfödda Britta Byström inledde sin musikerbana med att studera trumpet vid Kommunala musikskolan. Hon började komponerade redan i tonåren och från 1995 studerade hon komposition för Pär Lindgren och Bent Sørensen vid Musikhögskolan i Stockholm. Hon har komponerat kammarmusik, vokalmusik och opera, men framförallt orkestermusik, och den har spelats av bland andra Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmoniska Orkestern, International Youth Wind Orchestra, Musica Vitae och Kroumata.

Om sitt verk har hon själv skrivit följande kommentar: ”’Konst återger inte det synliga, utan konst synliggör’, är ett ofta citerat uttalande av den schweiziske konstnären Paul Klee (1879-1940). Målningen ’Segelnde Stadt’ (Svävande stad) är ett fint exempel på detta: olika geometriska figurer fogas samman till något som liknar en grupp fritt svävande pappersdrakar – som i sin tur liknar en stad sedd på avstånd, en seglande stad.

Klee, som själv länge valde mellan musiken och konsten, har med sina tavlor inspirerat många tonsättare (Peter Maxwell Davies, Toru Takemitsu, Judith Weir, för att nämna några). Det är lätt att få en förnimmelse av att hans målningar ’klingar, att de låter sig omformas till musik. Detta var också min känsla inför ’Segelnde Stadt. I mitt stycke med samma namn har jag dels försökt fånga det tyngdlösa svävandet, dels på Klees vis fogat samman små figurer som när de hakar i varandra bildar ett nytt, oväntat mönster.

Det har satts många etiketter på Klees måleri: expressionism, kubism, surrealism, naivism, orientalism … Något jag fastnat för är den självklara blandningen av enkelhet och komplexitet, kombinationen av stränghet och hisnande fantasi.

Mitt stycke har tre delar, som spelas utan paus. Först en myllrande, ”pointillistisk” inledning, där en vandrande slinga så småningom uppträder i en sorts musikalisk mosaik. Sedan en långsammare del med entonigt sjungande tromboner i fjärran. Så till sist en ”konturskarp” avslutning, där orkestern samlar sig i en enkel, unison rytm.”

Uruppförandet ägde rum den 13 november 2014 i Umeå, som under detta år var Kulturhuvudstad, i ett samarbete mellan Nordiska Kammarorkestern och Norrlandsoperans SO med Johannes Gustafsson som dirigent. Dagen därpå framfördes verket i Sundsvall.

Jean Sibelius (1865–1957)

Violinkonsert d-moll op 47

Allegro moderato
Adagio di molto
Allegro, ma non tanto

I sin ungdom hade Sibelius varit en mycket god violinist och när han återvände till Helsingfors 1891 efter att ha studerat i Berlin och Wien, var det som violinist han fick anställning vid konservatoriet. Ännu långt fram i tiden drömde han om att bli en känd violinvirtuos. Det är naturligtvis många tonsättare som varit violinister, men det är ganska unikt att en tonsättare skriver hela elva verk för violin och orkester, men inte något enda verk för andra soloinstrument. Det är också märkligt att det alla första av dessa stycken blivit en av de finaste violinkonserter som någonsin skrivits, medan alla de övriga tio kompositionerna för violin och orkester som Sibelius skrev, är korta impressioner.

Violinkonserten skrevs mellan den andra och tredje symfonin sommaren 1903 på hans hustrus släktgård i Lojo. Den uruppfördes i februari 1904 med tonsättaren som dirigent och med Victor Nováček som solist. Framförandet blev ingen större framgång och Sibelius fann att han inte var helt nöjd med vissa avsnitt. Konserten reviderades därför sommaren 1905 och det nya uruppförandet dirigerades av självaste Richard Strauss i Berlin.

Konserten står ganska ensam i Sibelius produktion, dels för att tonsättaren inte alls knyter an till den finska mytologi som han så ofta inspirerats av, dels för att han här strävade efter att kombinera en virtuos solostämma med symfoniska krav. För att nå detta mål tillämpade han de traditionella formerna på ett mycket personligt sätt och förnyade därmed en genre, som vid den här tiden började få rykte om sig att vara på utdöende.

Över orkesterns grubblande d-mollharmonier sjunger violinen en melodi som visar sig vara huvudtemat och den tas även upp av de djupa träblåsarna innan det leder över till en bred violinkadens. Första satsen utvecklas därefter i en fritt behandlad sonatform, som ger den en nästan rapsodisk karaktär. Violinstämman är briljant, musiken dramatisk, orkestern engagerande. Denna storslagna sats är också längre än de följande två tillsammans.

Den långsamma satsen börjar med en vemodig träblåsarfras och den ger eko också hos övriga blåsare. Även violinens sångtema är sorgset och allvarligt. Hela satsen utmärks av en sublim enkelhet. Det avslutande allegrot har kallats en polonäs för isbjörnar och är ett rondo med bara två teman. Det första presenteras av violinen och det andra av orkestern. Musiken är mycket virtuos och även om solisten dominerar, så blir aldrig orkesterpartiet ointressant.

Modest Musorgskij (1839–1881)

Tavlor på en utställning
(orkestrerad av Maurice Ravel)

Promenad – Gnomus – Promenad – Det gamla slottet – Promenad – Tuilerierna – Bydlo – Promenad – Kycklingarnas balett i sina äggskal – Goldenburg och Schmuyle – Promenad – Torget i Limoges – Katakomber – Con mortuis in lingua mortua – Baba Yaga – Den stora porten i Kiev

1874 kunde man i St Petersburg beskåda en stor minnesutställning över konstnären och arkitekten Victor Hartmanns arbeten. Han hade gått ur tiden året innan, endast 39 år gammal. Tonsättaren Modest Musorgskij hade hört till hans närmaste vänner och besökte utställningen. Han blev så djupt gripen av de minnen tavlorna väckte, att han gick hem och skrev sin pianosvit Tavlor på en utställning. Han var så inspirerad att musiken fullbordades på mycket kort tid. Dessvärre publicerades inte musiken förrän fem år efter tonsättarens död, och riktigt populär blev den inte förrän Maurice Ravel orkestrerat den 1922.

Sviten består verkligen av tonsatta målningar, och en del av tavlorna finns fortfarande kvar. Det hela börjar med en ”promenad”, en melodi som i varierad form återkommer då och då mellan satserna och som förflyttar åskådaren mellan tavlorna. Promenaden har tolkats som ett porträtt av den fyllige tonsättaren själv, när han vaggar fram på utställningen. Gnomus är en teckning som föreställer en nötknäppare i form av en leksaksfigur som knäcker nötterna med käften. Knäpparen tillverkades för den julgran som prydde Konstnärsklubben 1869. Det gamla slottet föreställer ett medeltida italienskt slott som det står en sjungande trubadur framför. I Tuilerierna möter vi barnen och deras sköterskor, medan de leker i den parisiska parken. Bydlo är en gammal polsk kärra med enorma hjul, dragen av oxar.

Kycklingarnas balett i sina äggskal är en liten dräktskiss till en balett, Samuel Goldenberg och Schmuyle skildrar två polska judar, den ena rik och den andra fattig. På torget i Limoges möter vi franska kvinnor som lidelsefullt försöker pruta. Med de döda på ett dött språk presenterar en sorgesam variant på promenadtemat som föregår Katakom­ber, där man ser konstnären själv med lykta i handen vid nedgången till kata­komberna i Paris. Baba Yaga var en figur i rysk folklore som hade fyra ben och som kunde springa lika lätt åt alla håll. Här var den gjord i form av en bordsklocka. Slutligen Den stora porten i Kiev, ett arkitekturprojekt till en äreport, som i musiken byggs upp till ett äreminne av storslagna mått över den bortgångne vännen.

När man hör denna grandiosa musik, får man lätt intrycket av att också konstverken var mästerliga. De bevarade bilderna visar emellertid att så inte alls var fallet. Det är tvärtom fråga om ganska enkla skisser och små tavlor. Det var snarare minnen och känslosamhet som inspirerade Musorgskij – sannolikt hade han själv någon av Hartmanns målningar på sin vägg.

Stig Jacobsson