Pajazzo & Gianni Schicchi

Två efterlängtade och älskade italienska operaklassiker.

De båda enaktsoperorna ges som en helaftonsföreställning på Wermland Operas Stora scen.

Den 9 september är det premiär på operorna Pajazzo (Leoncavallo) och Gianni Schicchi (Puccini). Sångare och musiker samlas på scenen för att först övervara en festlig konsert och sedan en stundande begravning. Innan kvällen är slut har dock båda begivenheterna fått ödesdigra och oväntade följder…

Inledningsvis ges den tragiska operan Pajazzo, av Ruggiero Leoncavallo, där svartsjuka och hat leder till ond bråd död. Därefter, i Giacomo Puccinis komiska opera Gianni Schicchi, följer vi de giriga släktingarnas kamp för att roffa åt sig arvet efter den ännu knappt döde familjefadern.

Handling

Pajazzo

Handlingen bygger på samspelet mellan det verkliga tragiska dramat som utspelas bland skådespelarna och det skådespel som de framför.

En trupp skådespelare ska ge en föreställning. Den puckelryggige Tonio inleder genom att anförtro publiken sin filosofi: I teaterns sanning och de sanna känslorna upplöses motsatsen mellan det verkliga och skenbara, mellan livet och skådespelet och mellan människorna och maskerna.

Teaterdirektören Canio presenterar kvällsföreställningen, som är ett skådespel om kärlek och svartsjuka.

Tonio uppvaktar Canios unga vackra hustru Nedda och folket runt omkring skämtar om det. Men Canio varnar dem, även om han spelar den dumme Pajazzo i pjäsen, borde de inte driva med honom i verkligheten.

Tonios kärlek till Nedda förbyts i hat, eftersom hon inte är intresserad av hans uppvaktning. Som hämnd berättar han för teaterdirektören att Nedda älskar en annan man.

Vid kvällsföreställningen spelar Nedda Colombina, som bedrar Pajazzo med Arlecchino. Canio förväxlar verkligheten med skådespelet och kräver att få veta vem Colombina (Nedda) älskar.  När hon vägrar säga namnet sticker han ned henne och därefter hennes älskare som springer upp på scenen.

Tonio sänder hem publiken: Komedin är slut.

Gianni Schicchi

Den rike Buoso Donati ligger för döden i sitt hus och hans släktingar sörjer kring dödsbädden. Så snart han dragit sin sista suck börjar de febrilt leta efter testamentet. Alla behöver pengarna av olika skäl. Rinuccio måste få pengar för att kunna gifta sig med den fattiga Lauretta. Han finner testamentet, vilket dock avslöjar att Buoso skänkt sin förmögenhet till kyrkan! Rinuccio föreslår då att man skall skicka efter Laurettas far, Gianni Schicchi, för att se om han kan hitta en lösning. Släktingarna motsätter sig idén eftersom Gianni Schicchi har ett särdeles dåligt rykte.

Gianni Schicchi kommer ändå med dottern Lauretta och har till att börja med inte den ringaste lust att hjälpa till. Till slut undersöker han dock testamentet efter att Lauretta, i arian “O mio babbino caro”, övertygat honom om att hennes lycka hänger på hans bistånd.

Gianni Schicchi förvissar sig om att ingen annan än familjen vet att Buoso är död och presenterar idén om att han själv ska utge sig för att vara Buoso, som vill skriva ett nytt testamente. Han tar plats i sängen och de sänder bud efter notarien. Hela släkten börjar fjäska för Gianni Schicchi och de berättar för honom hur de tycker att han skall fördela arvet i det nya testamentet. Då notarien anländer kungör den falske Buoso sin sista vilja till notarien – att den mest värdefulla delen av arvet ska tillfalla hans gamle vän Gianni Schicchi.

Så fort notarien har gått anklagar släktingarna honom, men han påminner dem om att straffet för att man förfalskar ett testamente är avhuggning av höger hand och landsförvisning. Han kör ut dem ur huset, som nu tillhör honom och dottern Lauretta. Kärleksparet Rinuccio och Lauretta kan äntligen få varandra.

Föreställningen inleds av sorgemusiken Crisantemi av Puccini framförd av:

Richard Lazar
Fredrik Andersson
Thomas Heinemann
Gudmund Ingwall