Musikaliska Kungar

Verkkommentar

Johann Sebastian Bach: Orkestersvit nr 3

Svit nr 3 D-dur

Johann Sebastian Bach Svit nr 3 D-dur (BWV 1068)
1685-1750

Ouverture
Air
Gavotte I/II
Bourrée
Gigue

1717 anlände Bach till den lilla tyska staden Köthen efter att mer eller mindre ha fått sparken från sin tidigare organisttjänst i Weimar. I sin nya befattning som kapellmästare hos kurfursten skulle han komma att skriva nästan alla sina världsliga kompositioner: konserter, orkester- och klaversviter, kammarmusik … Bach trivdes alldeles utmärkt med detta arbete och fick högre lön än föregångarna på posten. Han tilläts även göra studieresor, och hade en ovanligt stor handlingsfrihet.
Men dessvärre blev tiden i Köthen alldeles för kort. Efter bara sex år gifte sig nämligen fursten med en helt omusikalisk prinsessa, och detta fick till följd att fursten upplöste sitt kapell. Bach avskedades på nytt och tvingades dra vidare. Han sökte tjänsten som kantor i Thomaskyrkan i Leipzig, men hamnade bara på tredje plats. Kyrkans förstaval var Georg Philipp Telemann och det var när denne drog sig ur, som budet så småningom gick till Bach. Som tack fick Telemann bli gudfar till en av Bachs många söner.
Även om det dagliga slitet som kantor i Thomaskyrkan, och som lärare för ointresserade och lata ungar i Thomasskolan, var betungande — han skulle ju förse varje söndag med en ny kantat — så kunde Bach inte överge intresset för världslig musik.
I Leipzig fanns nämligen också en av Telemann grundad förening som kallades Collegium Musicum och den övertog Bach ledningen för 1727. Sällskapet gav konserter och hade ett aldrig sinande behov av ny orkestermusik. Det blev Bachs uppgift att se till att det fanns repertoar att spela, och eftersom Bach var en praktiskt lagd man, tog han inte sällan fram sina äldre verk från Köthen och bearbetade dem så att de passade för de nya behoven. Faktum är att nästan alla instrumentala verk från leipzigtiden har föregångare i stycken från Köthentiden, och det gäller såväl solokonserter som orkestersviter.
I själva verket har säkert mycket få av Bachs orkesterverk bevarats till vår tid. En anledning kan vara att hans tidigare arbetsgivare gjorde anspråk på att äga verken, och att få behålla dem. Bach har sedan kanske återskapat dem ur minnet, medan originalen förskingrats.
Orkestersvit nr 3 i D-dur existerade således av allt att döma i en tidig version med soloviolin och sparsamma blåsarstämmor, men denna känner man bara till från fragment och omnämnanden i brev och konsertprogram. I Leipzig lade Bach till oboer som färgade stråkstämmorna, och trumpeter som fick bidra med festliga accenter i kadenser och slutpunkter. Det blev en härligt melodisk och utåtriktad musik med ett stort fryntligt leende. Kanske är detta den mognaste och mest älskade av hans fyra garanterat äkta orkestersviter. Det finns ytterligare några om vilkas äkthet man tvistar.
Orkestersvit nr 3 inleds med en omfattande Uvertyr som är nästan lika lång som de följande satserna tillsammans. Så brukade det vara i verk av detta slag, och det är skälet till att hela verket lika ofta kallades just Uvertyr istället för Svit. Den andra satsen är den älskade och ofta spelade Air, som också finns i allehanda arrangemang för andra besättningar. Därpå följer de stiliserade danser som man kunde förvänta sig i en svit och som hämtats från barockens modedanser. Den här gången är de tre stycken: Gavott, Bourrée, Gigue – omväxlande snabba och långsamma.

Friedrich II von Preussen: Flöjtkonsert nr 3 i C-dur

Friedrich II von Preussen Flöjtkonsert nr 3 i C-dur
1712-1786

Allegro
Grave
Allegro assai

Redan som kronprins var den blivande Fredrik den store en hängiven älskare av musik och vetenskap. Han såg till att det i hans slott alltid fanns en orkester – och den dirigerades av Johann Gottlieb Graun. Själv spelade han flöjt, och det framgår av dokumenten att han övade fyra gånger om dagen. Han hade till och med flöjten med sig under militära manövrar – och även ett resepiano.
När han blev kung 1740 gjorde han Potsdam till ett kulturellt centrum, och han styrde sin orkester med samma stränga reglemente som armén och administrationen. Även musikerna bar uniform. Den musik han själv tyckte bäst om var den italienska, vilket såväl musiker som åhörare måste finna sig i.
Han lade grunden till operahuset ”Unter den Linden” och baserade repertoaren på italienska operor. Han vidtalade sin kapellmästare Carl Heinrich Graun, bror till den ovan nämnde Graun, att engagera italienska sångare och att komponera operor i italiensk stil. När det gällde slottskonserterna föredrog han att höra sina egna kompositioner, samt flöjtkonserter och flöjtsonater av sin lärare och musikaliske rådgivare Johann Joachim Quantz. Själv skrev han fyra flöjtkonserter i en galant och sentimental förklassisk stil. Av dessa konserter anses den tredje vara den bästa. Mellan en vital introduktion och en tämligen lekfull final med en mängd virtuosa figurer, hittar man en långsam, allvarlig mittsats, som uttrycker en feberhet personlig klagan.

Jonas Valfridsson: The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name

Johann Sebastian Bach: Brandenburgkonsert nr 5

Brandenburgkonsert nr 5 D-dur

Johann Sebastian Bach Brandenburgkonsert nr 5 D-dur (BWV 1050)
1685-1750

Allegro
Afftuoso
Allegro

I dedikationen till en samling kompositioner i concerto grosso-form skrev Johann Sebastian Bach någon gång mellan 1718 och 1721 att han dedicerade dem till ”Hans kunglige höghet Christian Louis, furste av Brandenburg …” Kanske var det inte alls Bach själv som skrev denna dedikation, för den är författad på sirlig franska, och det var ett språk som Bach behärskade dåligt. (Six Concerts Avec Plusierus Instruments Dédiées A Son Altesse Royalle Monseigneur Cretien Louis Marggraf de Brandenbourg etc; etc; etc; par Son tres-humble et tres obeissant serviteur Jean Sebastian Bach, maitre de Chapelle de S.A.S. le Prince Regnant d’Anhalt Coethen.) Hur som helst: dessa sex konserter har gått till historien som ’Brandenburgkonserterna’ – och det trots att det är mycket osannolikt att fursten någonsin brydde sig om att få musiken spelad. Det är bara en slump att musiken över huvud taget är bevarad; efter furstens död 1734 såldes noterna tillsammans med en massa bråte på auktion. Man tror att Bach träffat fursten under ett besök i Karlsbad i maj 1718.
Den 20 april 1849 rapporterade intendenten Siegfried Wilhelm Dehn ett märkligt fynd han gjort i det kungliga biblioteket i Berlin: ”När jag ställde samman min katalog över Johann Sebastian Bachs verk i Berlin hittade jag många betydelsefulla verk vilka tills nu varit helt okända (till och med för hans söner Carl Philipp Emanuel och Wilhelm Friedemann liksom för Forkel, som alltid är så exakt) bland dem sex concerti grossi dedicerade till furst Christian Ludwig av Brandenburg.” Johann Nikolaus Forkel blev Bachs förste biograf.
Concerto grosso-form innebär att orkestern delats upp i två delar, dels den vanliga stråkensemblen (= tutti), dels en grupp solister (= concertinogrupp). I den femte konserten består denna concertinogrupp av flöjt, violin och cembalo. De hörs nästan alltid tillsammans i första satsen, och det är gott om episoder där de får framträda. Till slut frigör sig cembalon i en 65 takter lång solokadens (som föregriper den moderna pianokonserten) innan satsen slutar med samma orkestertutti som i början.
I andra satsen spelar concertinogruppen ensam tillsammans med en generalbascello. Musiken bygger på ett tema som presenteras av violinen och som får genomgå en hel el kontrapunktiskt arbete. Också finalens byggmaterial introduceras av violinen innan flöjt och cembalo tar vid. En bra bit in i musiken växer ett nytt tema naturligt fram ut det gamla och med ett härligt musikanteri avslutas denna levnadsglada konsert.

Wolfgang Amadeus Mozart: Symfoni nr 41 i C-dur ” Jupither”

Jupitersymfonin

Wolfgang Amadeus Mozart Symfoni nr 41 C-dur (K551)
1756-1791

Allegro vivace
Andante cantabile
Menuetto: Allegretto
Finale: Molto allegro

Sommaren 1788 uppbådade Wolfgang Amadeus Mozart alla sina krafter för att under loppet av en och en halv månad komponera sina tre sista symfonier: den leende nr 38 i Ess-dur (fullbordad den 26 juni), den tragiska nr 40 i g-moll (25 juli) och den grandiosa nr 41 i C-dur (10 augusti). Varför komponerade han sedan inga fler symfonier, när han i alla fall hade tre år kvar att leva? I dessa tre mästerverk hade han nått längre än i något tidigare verk, längre än någon tidigare symfoni över huvud taget! Kanske kände han att han givit sig ut på vägar som ledde längre än han kunde överblicka. Han var ute på svag is. Han levde ju under klassicismens tidevarv, då ”lidelser, hur häftiga de än må vara, aldrig får uttryckas så att de blir osmakliga, och musiken inte ens i de hemskaste situationer får såra örat, utan även då måste behaga, det vill säga alltid förbli musik” – i dessa symfonier står man redan på gränsen till något nytt.
I sina brev uppehöll sig Mozart under denna tid mycket vid de svarta tankar som förföljde honom, och han led dessutom av ovanligt besvärande penningbrist. Men Mozart var ingen dagbokstonsättare, och han lät aldrig egna bekymmer spegla sig i den musik han skrev. På detta sätt är symfoni nr 41 ett tydligt bevis, den ljusa C-dursymfonin som uppkallats efter överguden Jupiter i den grekiska mytologin. Vem som givit symfonin sitt namn vet man inte, men ett hett tips är den engelske impressarion J P Salomon. Hur som helst är namnet ovanligt välvalt.
Första satsen är brett upplagd och majestätisk, medan den långsamma satsen är genomskinlig och himmelskt vacker. Menuetten är en raffinerad kusin till Mozarts mer bondska tyska danser, och finalen ett oöverträffat mästerverk av kontrapunktisk skicklighet. Man har med all rätt talat om andens seger över materien.

Stig Jacobsson