Möt Johannes Gustavsson

Andrea Tarrodi (F 1981- )

Paradisfåglar II

Andrea Tarrodi-Lindberg började spela piano i åttaårsåldern och kände genast lust att skapa egen musik. Hon gick i Adolf Fredriks körskola och studerade komposition för Jan Sandström i Piteå. Därefter har hon studerat komposition vid Musikhögskolan i Stockholm och vid Conservatorio di Musica i Perugia Italien. Hon avlade sin examen i Stockholm 2009. På kort tid har hon skapat en mycket rik produktion med musik för alla typer av ensembler.

Tarrodi seglar allt starkare upp som en begåvad och framgångsrik tonsättare med flera hedrande priser i bagaget, bland annat vann hon Uppsala Kompositionstävling med orkesterverket Zephyros 2010. Hon verkade som P2:s hustonsättare 2011-12 och har visat en stark känsla för klang. Få kan som Andrea Tarrodi förena det traditionella med det nyskapande, och hennes förmåga att måla och berätta i musik är beundransvärd.

Andrea Tarrodi inspirerades starkt av BBC:s filmer i serien Planet Earth, i synnerhet greps hon av alla vackra och märkliga fåglar i paradiset, alla deras skimrande och lysande färger, deras sånger. Gripen av detta komponerade hon Paradisfåglar för stråkorkester 2008 på uppdrag av kammarorkestern Musica Vitae.

Mellan 2013-14 var Tarrodi huskomponist hos Västerås Sinfonietta, och fick då uppdraget att förvandla stråkversionen av Paradisfåglar till ett verk för full orkester, stycket kom då att kallas Paradisfåglar II och tillägnades Sinfoniettan, som uruppförde musiken den 20 september 2013.

Det är en färgsprakande musik som väcker många associationer, och som rymmer ett mäktigt crescendo. Kanske kan man föreställa sig en scen där alla fåglarna samtidigt lyfter mot himlen.

Jean Sibelius (1865–1957)

Sex Humoresker

nr 1 d-moll op 87:1, nr 2 D-dur op 87:2, nr 3 g-moll op 89a,
nr 4 g-moll op 89b, nr 5 Ess-dur op 89c, nr 6 g-moll op 89d

I sin ungdom var Jean Sibelius en mycket förnämlig violinist, och när han studerade i Berlin och Wien var det i första hand violinspel han ville förkovra sig i. När han återkom till Helsingfors som 26-åring var det som violinist han anställdes vid konservatoriet. Ännu långt fram i tiden drömde han om att bli violinvirtuos. Violinen låg honom alltså varmt om hjärtat, och naturligtvis komponerade han en hel del för detta instrument, inte mindre än elva soloverk med orkester! Det är intressant att notera att han inte skrev något annat verk för en annan solist än en violinist.

Bland dessa stycken för violin och orkester intar naturligtvis violinkonserten i d-moll op 47 från 1903–05 den främsta platsen, dels för att den kom först, men också för att den är det mest omfattande och grandiosa verket. Men drygt tio år senare, 1917–18 skrev han sex lekfulla Humoresker, fördelade på två opusnummer, varmed han antytt att de inte nödvändigtvis behöver spelas tillsammans. ”De är i stort format”, hävdade tonsättaren, och menade att även om speltiderna inte är så långa, så rymmer de mycket musik, och de är från början tänkta med orkester, även om orkestern är liten och används försiktigt – som i den första Humoresken. Den andra har en mer virtuos solostämma till stråkorkesterns 9 stämmor. Den tredje är en gavott, men bakom dess sirliga toner anar man ett nordiskt vemod. Den fjärde är lyrisk och melankolisk, och visst finns här ett uns folkton. Först i den femte hittar man en verklig humoresk, där träblåsarna kommenterar solisten med vitsiga repliker. Den sista humoresken är mer sammanbiten, och liksom i de övriga undviker Sibelius bravurartade slut. De sex humoreskerna uruppfördes den 24 november 1919 med Paul Cherkassky som solist och Sibelius själv som dirigent.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)

Symfoni nr 41 C-dur (K551)

Allegro vivace
Andante cantabile
Menuetto: Allegretto
Finale: Molto allegro

Sommaren 1788 uppbådade Wolfgang Amadeus Mozart alla sina krafter för att under loppet av en dryg månad komponera sina tre sista symfonier: den leende nr 39 i Ess-dur (fullbordad den 26 juni), den tragiska nr 40 i g-moll (25 juli) och den grandiosa nr 41 i C-dur (10 augusti). Varför komponerade han sedan inga fler symfonier, när han i alla fall hade tre år kvar att leva? I dessa tre mästerverk hade han nått längre än i något tidigare verk, längre än någon tidigare symfoni över huvud taget! Kanske kände han att han gett sig ut på vägar som ledde längre än han kunde överblicka. Han var ute på svag is. Han levde ju under klassicismens tidevarv, då ”lidelser, hur häftiga de än må vara, aldrig får uttryckas så att de blir osmakliga, och musiken inte ens i de hemskaste situationer får såra örat, utan även då måste behaga, det vill säga alltid förbli musik” – i dessa symfonier står man redan på gränsen till något nytt.

I sina brev uppehöll sig Mozart under denna tid mycket vid de svarta tankar som förföljde honom, och han led dessutom av ovanligt besvärande penningbrist. Men Mozart var ingen dagbokstonsättare, och han lät aldrig egna bekymmer spegla sig i den musik han skrev. Det verkar som om Mozart lyckades skriva av sig sina bekymmer med symfonin i g-moll, för när han omedelbart därefter kastade sig in i arbetet med nästa symfoni var hans tonspråk åter ljust och överväldigande. Han använde sig dessutom av den problemfriaste av alla tonarter, C-dur.

Symfoni nr 41 har uppkallats efter överguden Jupiter i den grekiska mytologin. Vem som gett symfonin sitt namn vet man inte, men ett hett tips är den engelske impressarion J P Salomon, han som lockade Haydn till London, och som förgäves även försökte få Mozart att resa dit. Hur som helst är namnet ovanligt välvalt.
Första satsen är brett upplagd och majestätisk, medan den långsamma satsen däremot är genomskinlig och himmelskt vacker. Menuetten är en raffinerad kusin till Mozarts många mer bondska tyska danser, och finalen ett oöverträffat mästerverk av kontrapunktisk skicklighet. Man har med all rätt talat om andens seger över materien.

(Med 41:an slutade Mozart skriva symfonier. Numreringen är sentida och inkonsekvent. Några tidiga, numrerade symfonier har egentligen varit operauvertyrer, medan andra verk av samma slag inte numrerats bland symfonierna. Flera sentida symfonifynd har inte heller fått några nummer – däribland den tidiga, så kallade Odensesymfonin. Dr Köchel gjorde också ett misstag när han som K444 noterade en G-dursymfoni som nr 37. Hade han studerat verket noggrannare hade han märkt att allt Mozart gjort, var att skriva en långsam inledning till Michael Haydns symfoni nr 16.)

Stig Jacobsson