Mahlers första symfoni

Gustav Mahler: Symfoni nr 1 för kammarorkester.

Mahler komponerade sin första symfoni mellan 1884 och 1888. Premiären ägde rum i Budapest 1889 med kompositören själv på dirigentpulten. Symfonin blev inte väl mottagen. Mahler var en högt aktad dirigent, men ett oskrivet blad som kompositör. Han var en mästare på att tolka andras musik. Nu skulle han tolka sin egen. Mahler lever i en tid då individen blomstrar och de personliga känslorna dyrkas. Hans egen musik är självporträtt som beskriver hans känslor och upplevelser – från glädje till sorg, till och med tragedi. För att få till detta, spränger han symfoniorkesterns gränser, besättningen utvidgas kraftigt och han går utanför de traditionella formernas gränser. Men han lyckas samtidigt använda orkestern som en kammarensemble – från den omfångsrika klangen till den späda enkla melodin – allt i uttryckets tjänst, ett musikaliskt uttryck som harmonierar med tidsandan, musiken är klingande Jugend-stil.

Det är tydligt att Mahlers arbete med symfoniformen vållade honom besvär. Han hade precis skrivit sångcykeln Lieder eines fahrenden Gesellen, ett verk som han kallade symfonisk dikt, och som han själv skrev texten till – om olycklig kärlek. Urspungstiteln på verket vi hör idag var också Symphonische Dichtung in zwei Teilen. Den första delen hade tre satser, andra delen två. Senare, 1893, fick den titeln ”Titan” – eine Tondichtung in Symphonieform. Titeln Titan, en urgud i grekisk mytologi, åberopar Mahlers ungdoms favoritförfattare, den tyske Jean Paul och dennes roman med samma namn. Symfonin behöll sin tvådelade form med fem satser fram till en konsert i Berlin 1896, då fick verket titeln Symphonie in D-Dur für grosses Orchester, samtidigt som den långsamma satsen Blumine togs bort. Satsen existerar nu som ett självständigt verk. I den tryckta förstautgåvan från 1899 fick symfonin sitt slutgiltiga namn: Symphonie Nr. 1 in D-Dur.

Alla dessa namnändringar berättar om Mahlers famlande osäkerhet på den tiden. Till Titan-utgåvan skrev han utförliga programöverskrifter där musiken skulle beskriva händelser och upplevelser – alltså det som kallas programmusik. I första satsen står det: ”Frühling und keine Ende”, och vidare i översättning: ”inledningen gestaltar naturens uppvaknande efter en lång vinterdvala”. I den första rena ”symfoniversionen” står det bara: ”Einleitung und Allegro comodo”, alltså en ren musikalisk upplysning i tolkningens tjänst. För att också ta med sista satsen som visar hur starka känslor Mahler skrev in i musiken; i Titan-versionen heter satsen ”Från helvetet till paradiset – som ett sårat hjärtas plötsliga utbrott av förtvivlan”. 1896 står det kort och gott ”Allegro furioso” och i första tryckta utgåvan från 1899 ”Stürmisch bewegt”. – Detta visar den utveckling Mahler genomgick dessa år, från att verbalt berätta vad som skulle tolkas in i satserna till att bara benämna satserna med musikuttryck. Men kom i håg: innehållet är detsamma!

Första satsen har en ovanligt lång och långsam inledning med en liggande stråkklang – naturen vaknar - med överliggande vändningar som liknar Beethovens nionde symfoni, men också citat från egen musik.
Andra satsen framstår som en Ländler och citerar österrikisk folkmusik.
I tredje satsen, dödsmarschen, hör vi den berömda och lustiga kanonen Broder Jakob – i moll! Mollutgåvan av melodin är visserligen inte Mahlers ”uppfinning”, den sjungs tydligen så i vissa regioner i Österrike vid speciella tillfällen. Satsen innehåller också citat från judisk klezmermusik. Genom att ta in ”gatans musik” i konsertsalen beskriver Mahler hur världen låter utanför överklassens stängda rum.
Fjärde satsen är på många sätt motsatsen till första satsen, som var knuten till naturen. Här är det de mänskliga känslorna som blir en apoteos.

I sin musik blandar Mahler människans lyckligaste och innersta tankar, känslor och behov, med de mörka sidorna av livet. Redan i unga år använder han sig av ickeborgerliga arenor för att dra allmogens musik in i konsertsalen. Hans varumärke är metamusik; musik som beskriver annan musik!

Dagens utgåva av symfonin är en kammarversion av Klaus Simon.

Nils E. Bjerkestrand, professor emeritus vid Norges Musikkhøgskole

12.30 ger Johannes Gustavsson en introduktion till konserten i operacaféet.