Ted gärdestad

Ted Gärdestads röst med Wermland Operas orkester

Arrangören och dirigenten Peter Nordahl har placerat Ted Gärdestads röst i nytt fokus.

Originalsången har separerats och får nu en helt ny inramning. Vi hör Ted och Kenneth Gärdestads sånger: från ’Ett stilla regn’ på debutalbumet 1972 till den allra sista inspelningen, självklart inklusive favoriter som ’Himlen är oskyldigt blå’ och ’Sol, vind och vatten’.

Programtext

I en betraktelse i Dagens Nyheter nyligen skrev tidningens biträdande kulturchef Åsa Beckman: ”Det går inte att överskatta Ted Gärdestads betydelse. Som musiker, självfallet, men också som något annat, mer svårgripbart. Jag tror att för mig och andra 70-talsflickor blev han en sorts övergångsobjekt: en gestalt som gjorde att man vågade bli förälskad. Snäll ljus och pojkaktig.” En fin iakttagelse, för det är ju med de förälskat idylliska och lite oskyldiga sångerna som Ted Gärdestad satt sitt starkaste avtryck i den svenska folksjälen.

Som ”Sol, vind och vatten”, ”Ett stilla regn” och ”Oh, vilken härlig da´” där det finns ett envist och ohejdbart trots mot det kärlekslösa som kan påminna om vår andre store idylliker – Evert Taube. Men precis som hos denne handlar det hos Gärdestad inte om verklighetsflykt utan om drömmar som får oss att vakna upp, som får oss att få tillgång till vår lust och att vilja anknyta till vår omvärld med största möjliga tillit. I Peter Nordahls orkesterarrangemang droppar och brusar det om dessa ljuvt paradisiska stämningar. Här finns en klanglig gränslöshet som löst upp all instängdhet och separation.

En pastoralt porlande lätthet där vi blir ett med allt. Och ett magiskt upphävande av gravitationen – så att vi i våra förälskade lekar inte behöver nudda marken. Men i Gärdestads sånger finns det fler dimensioner än det rent idylliska. Tysta rop ut i en öde rymd, en outtalad förtvivlan, en ensam röst som snappar efter luft. När Peter Nordahl har valt att inleda sitt Ted Gärdestadsprojekt ”Signerat Peter Nordahl” med sången ”Universum” är det för att framkalla en alldeles egen klangvärld med alla dess ytterligheter. En utopisk värld där det finns plats för dem för vilka den vanliga verkligheten ställer till det. 

Ett maskhål till en ny dimension som bara musiken och dikten har tillgång till. Och där längtan efter tröst kan få fritt utlopp, ibland med en ursinnig styrka. Som i den mardrömslika ”Alice” eller den smärtsamt vackra ”I den stora sorgens famn” där Ted vill försäkra oss om att han ”aldrig tvekat mellan mörker eller ljus”. Men Peter Nordahl har inte bara givit Ted Gärdestads musik en ny rymd att utvidgas i. Han har också givit den en ny och mera elastisk rörlighet. En spännvidd mellan det tidlöst stillastående och det mera hjärtbultande och framåtdrivna, ibland i en och samma sång. Som i den underbart igångsättande ”Äntligen på väg” – där det ju sägs att: ”Luften bor i mina steg”.

En lycksalig känsla av tyngdlöshet som fortplantar sig ända till de överjordiskt diskantrika klangerna i den avslutande sången ”Himlen är oskyldigt blå”. Precis så som det känns när man för första gången vågar bli förälskad.

Martin Nyström
Musikkritiker på DN och författare.