stora konsertserien #6

Flos Campi

En innerlig och eftersinnande vårkonsert med violasolisten Ellen Nisbeth och chefsdirigent Johannes Gustavsson.

I denna vårkonsert framförs bland annat Vaughan Williams Flos Campi – stycket som gett namn till hela konserten. Flos Campi, ”blomman på ängen”, är en svit för viola, ordlös kör och orkester. Stycket består av sex satser som var och en rubriceras av en strof ur Höga visan.

Program

Wolfgang Amadeus Mozart – Ave Verum Corpus
Paul Hindemith – Trauermusik
Ralph Vaughan Williams – Flos Campi
Wolfgang Amadeus Mozart – Symfoni nr 40 K. 550 

Wermland Operas orkester & kör

Verkkommentarer

av Nils E. Bjerkestrand, professor emeritus, Norges musikkhøgskole

Denna kväll inleds och avslutas med Mozart. Det första verket, Ave Verum Corpus (Var hälsad, sanna kropp) är ett av Mozarts mindre kyrkomusikverk. Detta ofta spelade stycke är ett av de kortaste; 46 takter som varar ca 3 minuter. Icke desto mindre visar det prov på Mozarts genialitet; den satstekniska enkelheten hindrar honom inte att uttrycka djupa känslor. Arthur Schnabel ska ha sagt att verket är för enkelt för barn och för svårt för vuxna! Texten är en bön från 1200-talet som handlar om Jesu lidande på korset. Av Mozarts kyrkomusik är troligen hans Reqiuem mest välkänt och han var inte heller obekant med orgeln, kyrkans instrument. Det sägs att han ”debuterade” som organist vid sex års ålder! 1778 blev han hovorganist hos ärkebiskopen i Salzburg, en ställning han innehade i tre år. Han skrev över 60 kyrkomusikverk, varav 17 mässor.

Trauermusik av Paul Hindemith har en mycket ovanlig tillblivelsehistoria.  Den 22 januari 1936 skulle Hindemith ha englandspremiär på sin violinkonsert Der Schwanendreher med BBC Symphony Orchestra och med Adrian Boult som dirigent. Men ödet ville annorlunda. Precis före midnatt den 20 januari dog kung George V. Violakonserten var inte passande efter kungens bortgång och konserten blev inställd. BBC ville dock att Hindemith skulle medverka i en annan konsert. Men inte heller då hittade man någon lämplig musik. Hur löser Hindemith detta? Jo, inom loppet av sex timmar skriver han ett passande verk, sorgemusik för viola och stråkorkester; Trauermusik tillägnat kungen. Verket uppfördes samma kväll med kompositören som solist! Det består av fyra korta satser, där den sista satsen citerar koralen ”Vor deinen Thron tret ich hiermit”. Trauermusik hör till violaspelarens kärnrepertoar.

Ralph Vaughan Williams var en framstående personlighet i engelskt musikliv; som organist, kompositör, dirigent och medlem i en rad organisationer, kommittéer och styrelser. Eftersom han var engagerad ända tills han dog, 85 år gammal, kunde han inta en närmast patriarkalisk ställning i engelskt musikliv. Hans insats för engelskt musik- och kulturliv kan inte nog överskattas. Han studerade för bland andra Max Bruch och Maurice Ravel, utan att hans musik präglades av lärarna, även om man någon gång kan höra spår av fransk impressionism. Dess särart är snarare långa melodilinjer och en konservativ harmonik som har tydliga inslag av modalitet, vilket har sin förklaring i det stora engagemang han visade för insamlingen av engelsk folkmusik. Han samlade in över 800 folkvisor och gav ut flera av dem i eget arrangemang.

Flos Campi – Blomman på ängen – är en svit för viola, ordlös kör och orkester. Detta verk är ett av hans mest förunderliga. Bara besättningen är ovanlig. Att Vaughan Williams använder sig av en kör är inte så underligt, men att de inte sjunger en text är ovanligt. Ännu mer förundran skapar det då var och en av de sex satserna i partituret är citat från Höga visan på latin. Man frågar sig ju varför inte kören kunde ha sjungit texten? Han skrev flera verk för kör och orkester och hans mest berömda är kanske A Sea Symphony (1910) som var hans första stora verk i den genren. Allt som allt skrev han nio symfonier och flera operor. Hans uttalande ”En kompositör får inte isolera sig och tänka på sin konst, han måste leva ihop med sina medmänniskor och göra sin konst till ett uttryck för hela samhällslivet”, säger mycket om hans hållning till det samhälle han levde i.

Kvällen avslutas med ett av musikhistoriens mäktigaste verk. Mozarts symfoni nr 40 i g-moll är mellansymfonin av hans tre sista. Den eleganta Ess-dur symfonin, den kontrastrika och dramatiska g-mollsymfonin och den sista ”Jupiter-symfonin” i C-dur med dess förklarade harmonik och komplicerade kontrapunkt, skrev han i det närmaste sammanhängande inom loppet av några få månader under 1788. Det är den mogne Mozart som uppenbarar sig med ett överflöd sammansatt av innerlighet och vitalitet – och som nu har förvandlat den musikaliska formen till en personlig särart vilken blivit ett forum för hans hantverksmässiga överlägsenhet och hans djupaste känslor och tankar.