stora konsertserien #5

3 X B

Beethoven, Bach och Brautigam! Tre B:n som tillsammans skapar en stor och välklingande konsertupplevelse.

Under ledning av chefsdirigent Johannes Gustavsson får vi förmånen att lyssna till den holländske pianisten Ronald Brautigam. Han frestar publiken med konserter av både Bach och Mozart. Kvällen avslutas med Beethovens andra symfoni som uruppfördes 1803 med kompositören själv som dirigent
Konserten ges som del i Stora konsertserien 22 mars på KCCC. Den ges också i repris fredag 23 mars i Stora konsertsalen Musikhögskolan Ingesund med Arvika konsertförening som arrangör.

Program

Johann Sebastian Bach – Pianokonsert nr 5 i f-moll BMV 1056
Wolfgang Amadeus Mozart – Pianokonsert nr 25 i C-dur KV503
Ludwig van Beethoven – Symfoni nr 2 i B-dur Op. 36

Verkkommentarer

av Nils E. Bjerkestrand, professor emeritus, Norges musikkhøgskole

Tre av de största

Alla kvällens kompositörer växte upp i musikaliska familjer. De var, vilket var vanligt under barocken och klassicismen, både utövare och kompositörer. Dessa två funktioner gick hand i hand på den tiden. Det var först på 1900-talet som specialiseringen inträdde, då den skapande aktiviteten skildes från den utövande.

All Bachs musik skrevs till Skaparens ära, och många av kompositionerna avslutades med «Soli Deo Gloria» – Ära åt Gud allena. Många förknippar Bach med kyrkomusik, och hans bidrag till genren är också något av det yppersta som skrivits i den genren. Men han skrev också värdslig instrumentalmusik, och till dessa hör klaverkonserterna. Självklart handlade det här om cembalo, även om det nu för tiden också spelas på moderna flyglar, som ikväll. Även om Bach ofta beskrivs som mer sammanfattande än nyskapande, var det på många sätt han som skapade klaverkonserten – eller i hans fall – cembalokonserten, med en solist, en stråkgrupp och continuo, det vill säga ett ackompanjerande ackordinstrument och cello. Bach skrev sju konserter för en cembalo, tre konserter för två cembali, två för tre cembali och en konsert för fyra cembali. De flesta konserterna är arrangemang från tidigare konserter för melodiinstrument. Yttersatserna i kvällens konsert är från en violinkonsert i g-moll, medan mellansatsen är hämtad från sinfonian till kantaten Ich steh mit einem Fuß im Grabe. Detta visar att återbruk av tidigare komponerad musik var utbrett under barocken.

1786, året då Mozart fullbordade, och själv uruppförde pianokonsert nr 25, var ett händelserikt år för honom. Förutom denna konsert färdigställde han Figaros bröllop, vilken också uruppfördes. Dessutom uruppförde han en stråkkvartett och pianotrio samt symfoni nr 38 som spelades första gången i Prag och därför kallas Pragsymfonin. Ett hektiskt år! Kvällens konsert representerar en syntes av många tidigare stildrag. Den expansiva första satsen i sonatsatsform, betraktas också som en av de mest symfoniskt präglade satserna bland hans konserter. Det första motivet pekar fram mot temat i Beethovens Ödessymfoni – hade han stulit detta från Mozart? Rytmen ta-ta-ta-tam är återkommande! Precis som första satsen i Beethovens femma – dock utan det fallande tersintervallet. Ett av de marschliknande sidotemana påminner oss idag om den då oskrivna franska nationalsången, La Marseillaise. Det är dock ganska vanligt med toner som är sammansatta på detta sätt, men det skapar ändå associationer. Den långsamma satsen, med sina långa melodiska och tidvis svällande linjer har stora solistiska inslag för orkesterns blåsare. Sista satsen är ett sprudlande sonatrondo, vilket inleds med ett gavott-tema från operan Idomeneo. Ännu ett återbruk.

Beethoven hyste vördnad för både Bach och Mozart. Man vet väldigt lite om hans förhållande till Bachs musik. Men faktum är att han under lektionstimmarna hos sin första lärare, Gottlob Neefe, fick lära känna både Bachs och Mozarts musik och han spelade ofta Bachs pianomusik. Men de är naturligtvis väldigt olika, inte bara deras musik, utan även som personligheter och som konstnärer. Bach var den suveräna hantverkaren med en stark andlig kraft – som summerade barocken, medan Beethoven var den stora förnyaren vars musik pekade mot romantiken. Även Mozart hade stort inflytande på Beethoven. Då Beethoven var 17 år, 1787, sändes han på en studieresa till Wien för att bli elev till Mozart. Vistelsen varade bara fjorton dagar. Men Mozart hann att bli mäkta imponerad av Beethovens musikalitet, vilken inte bara visade sig genom hans musik, utan framför allt i egenskap av pianist och i synnerhet som improvisatör. Beethoven komponerade sin andra symfoni under de turbulenta åren 1801 och 1802. Men varken ångest, ensamhet eller begynnande hörselproblem återspeglas i musiken. Att en öronsjukdom skulle drabba en av tidernas största kompositörer, vilken efter ett tiotal år skulle leda till fullständig dövhet, är ett ödets ironi. Men hans «inre öra» hörde alltid det han såg i noterna! Beethoven lyckades fortfarande att skilja mellan sitt lidande och sitt skapande. Det utåtriktade musikaliska uttrycket står i stark kontrast till det han uttrycker i det så kallade Heiligenstadt-testamentet; en djup inre kris, där han faktiskt antyder att han har funderat på att göra slut på livet.