Hyllning till Britten

Britta Byström  f. 1977

Avskedsvariationer

Morgonen – Jakten – Ryttaren: Leggiero – Middagen – La Passione – Hönan –
Il distratto – Surprise – Lärkan – Uret – Lamentatione – Aftonen – Fåglarna – Avskedet

Sundsvallsfödda Britta Byström studerade först trumpet i Kommunala musikskolan, och började redan i tonåren att komponera. 1995 inledde hon studierna i komposition vid Musikhögskolan i Stockholm för Pär Lindgren och Bent Sørensen. Sedan dess har hon skrivit kammarmusik, vokalmusik och opera, men främst orkestermusik som spelats av bland andra Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmoniska Orkestern, International Youth Wind Orchestra, Musica Vitae och Kroumata.
Hennes Barcarole representerade Sverige på Rostrum 2001 och sändes i radio i många länder. I orkesterverket Sera får ett litet vaggsångsliknande tema färdas genom olika musikaliska miljöer. I de fjorton Avskedsvariationerna från 2005 får Joseph Haydn bli den röda tråden. Verket beställdes av SNYKO (Stockholms nya kammarorkester) 2005 när man planerade att framföra Haydnsymfonier tillsammans med nyskriven svensk musik. Flera av Haydns symfonier gavs av förläggarna namn som ledde lyssnarnas tankar åt olika håll. Med finess och glimt i ögonvrån har Byström knutit an till fjorton av den klassiske 1700-talsmästarens symfonier och stråkkvartetter, som en kollegial hälsning från 2000-talet. Hon har lånat Haydns titlar, men överraskar på lite andra sätt än förebilden. Uruppförandet ägde rum 2005 när SNYKO dirigerades av Esa-Pekka Salonen.

Arvo Pärt f. 1935

Cantus in memory of Benjamin Britten

”Under de senaste åren har vi haft anledning att sörja många förluster i musikens värld. Varför rörde dagen för Brittens död – 4 december 1976 – en så känslig sträng inom mig? Under den här tiden hade jag uppenbarligen nått en punkt då jag kunde känna vidden av en sådan förlust. Tydliga skuldkänslor, större än vanligt, fyllde mig. Jag hade just själv upptäckt Britten. Alldeles före hans död började jag uppskatta den ovanliga renheten i hams musik – jag har fått samma intryck av Guillaume de Machauts ballader. Och dessutom hade jag länge velat träffa Britten personligen – nu kunde det aldrig ske.”
Arvo Pärt skrev sin Cantus för stråkorkester och rörklocka 1977 som ett synnerligen enkelt och gripande stycke. Det bygger på en nedåtgående skala i kanonform. Varje gång temat återkommer har det saktats ner till halva tempot, samtidigt som det varje gång lagts till en ton – slutligen täcker det två oktaver och rörelsen avstannar fullständigt i fridfull evighet. Det är en mycket okonventionell och osannolikt vacker sorgemusik, skriven av den säregne estländaren Pärt, som sedan många år tillbaka bor i Berlin, där han skapar en tidlös, oändligt vacker musik, fri från all påverkan.

Benjamin Britten 1913-1976

Fyra havsmellanspel op 33a
Dawn. Tempo lento e tranquillo
Sunday Morning. Allegro spiritoso
Moonlight. Andante comodo e rubato
Storm. Presto con fuoco

Benjamin Britten blev tidigt känd som osedvanligt begåvad, och motiv från hans barndomsverk dyker upp i många av hans mogna verk. Men även om han redan var en erkänd tonsättare när hans första stora opera, Peter Grimes, hade premiär på Sadler’s Wells några dagar efter världskrigets slut (7 juni 1945) så var det först då man insåg hans storhet. Från den dagen tog den brittiska musiken en ny vändning, och man har insett att detta var 1900-talets största operasensation i London.
Handlingen i Peter Grimes utspelas i en engelsk fiskeby, och den bygger upp en dramatisk och oroande atmosfär. Allas existens är beroende av havet; man lever av det, och det tar mångas liv. Peter Grimes är själv fiskare, en egensinnig enstöring som ingen förstår sig på. Genom otur eller ondska (man vet inte säkert vad) pådrar han sig folkets vrede. Till slut tvingas han sona sina påstådda synder med att segla ut på havet – för att aldrig mer återkomma.
Operans stora framgångar frestade Britten till att ställa samman en konsertsvit med musik ur operan. Det var inte så svårt, för han hade skrivit en rad orkestrala mellanspel. Och dessa fanns inte bara mellan akterna, utan också mitt inne i scenerna. På så sätt blir musiken en viktig del av handlingen. I alla mellanspelen står havet i centrum. Den första, Dawn, hittar man mellan prologen och den första scenen. Det är drömsk musik med melodier som ligger högt uppe i översta registret. Nu och då avbryts musiken av måsarnas skri. Det är fiskarna och deras hustrur som tidigt i gryningen börjar dagens arbete. I den andra aktens Sunday Morning ljusnar stämningen med klockliknande ackompanjemang. Men detta dör bort och går över i den stämningsfulla Moonlight, som breder ut sig i början av tredje akten. Konsertsviten följer inte operans kronologi, men har en egen musikalisk logik. Som avslutande mellanspel har Britten valt den våldsamma skildringen av havets krafter, den storm som i operan inleder andra scenen i första akten, men som också passar utmärkt som final i en svit.

Felix Mendelssohn  1809-1847

Symfoni nr 4 A-dur op 90 ”Den italienska”

Allegro vivace
Andante con moto
Con moto moderato
Saltarello. Presto

I eftervärldens ögon är Felix Mendelssohns ”Italienska” symfoni ett synnerligen lyckat och inspirerat mästerverk. Men trots att han här skrivit ner sina starkt positiva upplevelser av en italiensk resa 1830-31 – inte minst tydliga i finalens härligt medryckande karnevalstämning – så blev han själv aldrig riktigt nöjd. Han var visserligen bara några och tjugo år gammal vid den här tiden, men för Mendelssohns del betyder det att han redan skrivit sina mest spelade och älskade verk, däribland tretton små geniala stråksymfonier, ett flertal solokonserter och kammarmusikverk och den strålande uvertyren En midsommarnattsdröm.
Det hela började så glatt och lovande när han i februari 1930 skrev ett brev hem till sin likaså komponerande syster Fanny, att ”den italienska symfonin tar sig – den kommer att bli det lyckligaste verk jag hittills skrivit”. Men tiden gick och i början av 1832 skrev han från Berlin att arbetet kostat honom de värsta ögonblick han någonsin upplevt. Han kom helt enkelt inte längre. ”Italienska symfonin” fullbordades inte förrän i mars 1833 och några månader senare uruppförde han den som dirigent i London, närmare bestämt i Hanover Square Rooms (där Haydns Londonsymfonier introducerades på 1790-talet). Han lät symfonin räknas in bland de tre verk som London Philharmonic Society beställt av honom i november 1832. För en symfoni, en uvertyr och ett vokalverk hade han erbjudits 100 guineas.
Framförandet blev en omedelbar succé, men tonsättaren blev aldrig så nöjd med sitt arbete att han lämnade det till tryckeriet. Genom åren fick symfonin däremot genomgå en rad revideringar.
Den italienska symfonin framfördes aldrig i Tyskland under tonsättarens levnad, och först fyra år efter hans död publicerades symfonin och fick då opusnumret 90, trots att den kronologiskt sett borde ha ett nummer omkring 30. Mendelssohns symfonier skrevs faktiskt i följande ordning: nr 1 op 11 1824, nr 5 ”Reformation” op 107 1832, nr 4 ”Italienska” op 90 1833, nr 2 ”Lobgesang” op 52 1840 och slutligen nr 3 ”Skotska” op 56 1842.
Idag har vi svårt att förstå varför tonsättaren inte godkände den ungdomligt vitala fjärde symfonin, som är så genomsyrad av söderns glödande sol, men som också rymmer ömhet och kärlek. Musiken är så spontan att man inte anar upphovsmannens möda. Den är genomskinligt instrumenterad och klassiskt klar i strukturen.
Utan förberedande preludier bryter glädjefulla blåsarackord ut, sammanbundna av violinmelodier. Man har sagt att andra satsen är ett vykort från vandrande pilgrimer och att den tredje är en lantlig, nattlig naturbild. Och vilken annan dursymfoni slutar med en sats i moll, om än aldrig så livfull?
 

Stig Jacobsson