Gästspel från Örebro

Ludwig van Beethoven 1770-1827  

Pianokonsert nr 5 Ess-dur op 73 ”Kejsaren”
Allegro
Adagio un poco mosso
Rondo: Allegro

När Beethoven på 1790-talet slog sig ner i Wien var det främst som pianist han blev känd och hyllad. Det förvånar därför inte att hans första viktiga orkesterverk var just pianokonserter. Senare skulle han i sina pianosonater komma att utveckla musikhistorien längs nya banor. Totalt skrev han fem pianokonserter (om man inte räknar med en ungdomlig konsert skriven av en fjortonårig yngling i Bonn, och hans eget pianoarrangemang av violinkonserten) – och de är alla mycket olika varandra. Visserligen finns det en likhet mellan den fjärde och femte konserten i det faktum att solisten redan från början spelar en dominerande roll, men i övrigt är de som natt och dag. Fyran är intimt lyrisk, femman utåtriktat glansfull.
Beethoven komponerade sin sista pianokonsert 1808-09, Det var en tid av politisk oro. Fransmännen hade besatt Wien 1805 – något som ledde till freden i Schönbrunn. Men i april/maj 1809 riktades nya fälttåg med bullrande kanonader mot Wien, och Beethoven sökte skydd i sin brors källare – inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Han var trött på Napoleon och sade vid ett tillfälle: ”Så synd att jag inte begriper mig på krigskonst så som jag förstår tonkonst, då skulle jag allt besegra honom” – Napoleon alltså. Redan när Napoleon utnämnde sig till kejsare hade Beethoven som bekant rivit sönder dedikationen till honom på Eroica-symfonin med orden: ”Så var han då inget mer än en vanlig människa.” Att femte pianokonserten fått tillnamnet Kejsarkonserten har inget med Napoleon att göra, det har inte ens med Beethoven att göra. Namnet hittades på av förläggaren för att det passade ihop med musikens ståtliga karaktär. Det är verkligen en kejsare bland pianokonserter.

Franz Schubert 1797-1828  

Symfoni nr 5 B-dur (D 485)
Allegro
Andante con moto
Menuetto. Allegro molto
Allegro vivace

Redan som tolvåring, när han var nybliven elev vid statskonviktet i Wien, komponerade Franz Schubert musik för den skolorkester i vilken han själv snabbt skulle flytta upp från andrafiolerna till förstafiolerna. Innan han fyllde tjugo hade han skrivit flertalet av de symfonier som skulle placera honom bland de främsta av tidens många begåvade tonsättare. Själv fick han bara höra sin orkestermusik spelas av amatörer, och vid sin förtidiga död, endast trettioett år gammal, var han en närmast okänd gestalt i Wiens musikliv.
Den femte symfonin skrev han, enligt tonsättarens vän Sonnleithner, för de halvprivata konserter som hölls i Otto Hartwigs hem. Schubert spelade själv i orkestern. Han var inte gammal, nitton år, men redan en ytterst erfaren tonsättare. 1816 arbetade han som lärare för de yngsta eleverna i sin fars skola i Lichtental norr om Wien. Det vore synd att säga att han trivdes med denna uppgift, som så effektivt hindrade honom från att ägna sig åt det som uppfyllde hans tankar: att komponera. Han sökte vid denna tid tjänsten som musikdirektör i Laibach, men ratades.
I dyster stämning komponerade han den fjärde symfonin, den som kallats ”den tragiska”. Men redan i september var läget ett helt annat. Och när han började skriva den intima femte symfonin, den som brukar betecknas som ett av hans mest balanserade och lyckade verk, var han åter vid gott mod. Här står han nära de klassiska förebilderna, även i det faktum att den relativt lilla orkestern endast består av en flöjt, två oboer, två fagotter, två horn och stråkar. Symfonin fullbordades den 3 oktober, efter en knapp månads arbete.
Efter en fyra takter lång dekorativ inledning presenteras allegrots första tema, och detta repeteras sedan, omgivet av eleganta flöjtfigurer. Efter ett vitalt tuttiparti kommer andra temat, och innan satsen är slut har sommarmoln seglat upp för att skugga den ljusa stämningen.
Andantet består av ett sångtema med allvarlig skönhet i romantiska harmonier. Satsen är stöpt i samma form som motsvarande sats i den ”tragiska” symfonin.
Trots att detta är en dursymfoni går menuetten för ovanlighets skull i moll, närmare bestämt i samma g-moll som i den av Schubert så älskade symfonin nr 40 av Mozart. Först i triodelen och dess fagottmelodi stöter man åter på omisskännliga schuberttongångar i form av en folklig Ländler.
Finalen börjar med ett klassiskt format första tema och fortsätter med ett charmerande schubertskt andra tema.

Stig Jacobsson