Anna-Maria Helsing

Edvard Grieg 1843-1907

Holbergsvit op 40

Preludium
Sarabande
Gavotte/Musette
Air
Rigaudon

Diktaren Ludvig Holbergs 200-årsjubileum skulle firas 1884. Eftersom även Edvard Grieg härstammade från Bergen, åtog han sig gärna uppgiften att förse själva högtidsdagen med såväl en kantat för manskör, som en ’suite i gammel stil’, vars pianoversion Grieg själv uruppförde vid samma konsert den 3 december.
Musiken komponerade han under sommarferierna i Loftus, Hardanger, och versionen för stråkorkester följde inte långt efter. Den var klar 11 september, men kom inte att uruppföras med Grieg som dirigent förrän ett halvår senare i Bergen. Framgångarna blev så stora att verket också sattes in i en konsert ett par dagar senare. Samma år trycktes musiken i Leipzig och därmed började svitens segertåg över världen.
Orkestersatsen är så naturlig att man aldrig har någon känsla av att det är orkestrerad pianomusik. Grieg tänkte sig säkert redan från början en stråksats. Stilinspirationen kom från 1700-talets franska danssviter, men även om det kan sägas vara fråga om pastischer, så dominerar Griegs inflytande över barockens.
Preludiet är ett sprudlande perpetuum mobile i G-dur och i samma tonart går Sarabanden, som slår an allvarligare strängar. En graciös Gavotte omsluter en folklig Musette, och en följande Air i g-moll har blivit en av tonsättarens vackraste melodiska ingivelser. Med en eruptiv Rigaudon förs sviten till en bländande avslutning.

Frank Martin 1890-1974

Konsert för sju blåsinstrument, pukor och stråkar
Allegro
Adagietto
Allegro vivace

Frank Martin är en av de få verkligt stora tonsättare som fötts i Schweiz. Under ett långt liv berikade han sitt lands musiklitteratur med åtskilliga verk i de flesta genrer: pianomusik, kammarmusik, orkesterverk, sånger, körer och oratorier. Men hans internationella genombrott kom först efter fyllda femtio år.
Bland Martins orkestermusik finns några konserter för mindre vanliga besättningar. De tillkom i nära samarbete med kända dirigenter. Paul Sacher gav således 1945 premiären på ”Petite Symphonie Concertante” för cembalo, harpa, piano och stråkar, medan Ernest Ansermet hjälpte till att lansera den nu aktuella konserten för sju instrument, slagverk och stråkar från 1949.
Det är en tresatsig konsert som i vissa avseenden kan föra tankarna till barockens Concerto grosso, där den så kallade concertinogruppen alltså skulle motsvaras av de sju soloblåsarna, flöjt, oboe, klarinett, fagott, horn, trumpet och trombon. Även om det finns fog för att kalla stilen neobarock, så är det absolut inte fråga om någon pastisch. Tonspråket är modernt för sin tid, en mycket personlig syntes av impressionism och expressionism. De sju blåsarna får tacksamma och virtuosa stämmor. I första satsen presenteras de i eleganta små duos och trios. Den långsamma mittsatsen är konsertens tyngdpunkt och har karaktären av en taktfast sorgmarsch. Här får också stråkarna viktiga, stämningsskapande uppgifter. I finalen är de tre instrumentgrupperna integrerade till en kraftfull, gripande avslutning.

Francis Poulenc 1899-1963

Sinfonietta

Allegro con fuoco
Molto vivace
Andante cantabile
Prestissimo et très gai

Francis Poulenc hade på 20-talet ingått i den omstörtande tonsättargruppen Les Six, som tagit på sitt ansvar att vädra ut alla överdrifter från romantiken. De blev själva sinne¬bilden för det glada Paris. Man har kallat honom både munk och gatpojke, därför att hans musik pendlade mellan ytterligheter: det gamängaktigt ironiska och det religiöst meditativa. Poulenc skrev en handfull konserter, men har inte alls gjort sig känd som symfoniker. Hans temperament lockade hellre fram eleganta orkestersviter än djupsinniga och arkitektoniskt grandiosa symfonier. Själv betraktade han även sin Sinfonietta som mer underhållning än ett traditionstyngt storverk.
Han hade just slängt en stråkkvartett i Paris’ kloaksystem när han 1947 fick en beställning på ett flersatsigt orkesterverk som skulle ingå i firandet av BBC Third Programmes tioårsjubileum. I brist på nya idéer erinrade sig Poulenc kvartetten och snart hade han rekonstruerat den och förvandlat den till en sinfonietta för orkester. Han kallade verket Sinfonietta, trots att speltiden motsvarar mången fullvuxen symfoni. Det är väl dess lätta anslag som motiverat diminutivformen.
Sinfoniettan blev lysande: en ljus och elegant symfoni i Haydns eller Bizets anda. Humor, livfullhet och ungdomlighet utmärker verket så till den grad att tonsättaren efteråt tyckte att han kanske ”klätt sig alltför ungt för sin ålder”.

Stig Jacobsson