6 nov 2014 – 31 maj 2015

TRILOGIN

Del 1 i TRILOGIN: Barberaren i Sevilla av Gioacchino Rossini

Den unge adelsmannen Greve Almaviva har blivit kär i Rosina, en vacker flicka från förorten. Men Rosina hålls inlåst av hennes förmyndare Bartolo och dennes hushållerska Berta. Genom att låtsas vara en student vid namn ”Lindoro” försöker Greven befria Rosina från hennes kvävande hem.

Akt 1

Fiorello, Grevens tjänare, samlar ihop några musikanter för Greven vill spela en serenad under Rosinas fönster. När allt går överstyr inser Greven att han behöver en medhjälpare som är mycket mer ”streetsmart” än Fiorello.
Figaro anmäler sig. Som barberare känner han till allas hemligheter. Greven får nu reda på att Bartolo inte bara är förmyndare för Rosina utan också kär i henne. När Bartolo lämnar huset för att förbereda sitt giftermål med Rosina håller tiden på att rinna ut. Men Figaro och Greven smider en finurlig plan; med hjälp av Figaro ska Greven komma in i huset förklädd till soldat. Fiorello blir avspisad.

Inne i Bartolos hus längtar Rosina efter sin hemlige älskare “Lindoro”. Bartolo återvänder. Han har fått reda på att Greven vill föra bort Rosina. Hans vän, musikläraren Basilio, instruerar honom om hur han ska vinna över Greven; ”om du vill tillintetgöra någon ska du sprida dåliga rykten om honom!”

Figaro berättar för Rosina om hennes älskares plan att ta sig in i huset. Men lyckan varar inte länge. Bartolo blir mer och mer misstänksam; Rosina ska aldrig få lämna huset igen. Dessutom blir Figaros och grevens plan en gigantisk flopp då en grupp riktiga soldater dyker upp.

 Akt 2

Greven gör ett nytt försök att komma in i Bartolos hus. Den här gången är han förklädd till en musiker vid namn ”Don Alonso”. Han säger till Bartolo att han är vikarie för den sjuke musikläraren Basilio. Greven lyckas komma nära Rosina under en fingerad musiklektion och Figaro som också är där, kan samtidigt stjäla nyckeln till Bartolos hus medan han rakar honom. Allt avslöjas dock när den helt friske Basilio dyker upp. Bartolo kastar rasande ut ”Don Alonso” och Figaro ur huset.

Även Berta, den trogna hushållerskan, är desperat. Vem kommer någonsin att älska henne?

Bartolo följer Basilios råd: han sprider dåliga rykten och säger till Rosina att hennes älskare är otrogen mot henne. Rosina är otröstlig. Greven och Figaro återvänder till huset. Mitt under ett kraftigt åskväder lyckas de bryta sig in i huset via balkongen. För första gången visar Rosinas älskare upp sin sanna identitet; han är Greve Almaviva och han vill att Rosina ska bli hans Grevinna. Deras gräl kan lösas. Varken Basilio, som nu bytt sida med hjälp av mutor, eller Bartolo, som kommer för sent, kan hindra paret från att växla ringar. Bartolo verkar besegrad. Den triumferande Greven för Rosina till sitt slott.

Handlingen i Figaros bröllop

Del II i TRILOGIN: Figaros bröllop av Wolfgang Amadeus Mozart

Rosina och Greven har blivit ett par. Men efter några års äktenskap har deras relation svalnat. Som Grevinna känner sig Rosina ensam i sin gyllene bur i slottet medan hennes man har börjat ge sig in i otrohetsaffärer.

Akt 1 & 2

Figaro har fått en flickvän, Susanna, som också är en av tjänarna på slottet. Under tiden som de förbereder sitt bröllop får Figaro reda på att hans arbetsgivare Greven också är intresserad av Susanna. Figaro gör sig redo att slå tillbaka.

Under tiden är Bartolo fortfarande vansinnig på Figaro, som hjälpte Greven att röva bort Rosina från hans hus för flera år sedan. Men hans förra hushållerska Berta (nu vid namn Marcellina) kommer på ett knep för att hämnas. Hon har en gång lånat ut pengar till Figaro och fick löfte om att han skulle gifta sig med henne som ersättning. Nu tänker hon sabotera Figaros bröllop med Susanna genom att låta Figaro infria sitt löfte.
Greven märker inte av sina tjänares intrigmakeri. Istället lyssnar han till musikläraren Basilios ryktesspridning och beskyller den unge, kaxige Cherubin för att vara kär i Grevinnan och Susanna. Han förvisar Cherubin från slottet.

Grevinnan tar hjälp av Figaro och Susanna för att återvinna Grevens kärlek. Men Figaros plan att göra Greven svartsjuk via ett vilseledande brev misslyckas totalt. Medan Susanna och Grevinnan roar sig med Cherubin, som fortfarande är kvar i slottet, kommer Greven och anklagar sin fru för att vara otrogen. Situationen löser sig dock på grund av Figaros lögner, Susannas klipskhet och att Cherubin hoppar ut genom ett fönster. Men Grevens trogne tjänare Fiorello (nu vid namn Antonio) vill avslöja sanningen. När Greven inte tror honom utan skickar bort honom bryter Antonio med sin husbonde.

Akt 3 & 4

Susanna gillrar en ny fälla för Greven. Hon ber honom att möta henne på tu man hand samma kväll. Men Greven blir vansinnig då han känner att den kärlek Susanna erbjuder honom inte är densamma som hon känner för Figaro. Hans humör blir inte bättre när grälet mellan hans tjänare löser sig på ett högst oväntat sätt: Marcellina och Bartolo kommer fram till att Figaro är deras sedan länge försvunne son!

Grevinnan drömmer sig tillbaka till de tider då hon och Greven fortfarande var kära I varandra. Men hon har bestämt sig för att slåss för sin lycka. Susanna och Grevinnan skriver ihop ett kärleksbrev till Greven som bekräftar Susannas invitation till ett möte med honom.

Susanna och Figaro gifter sig. Susanna ger Greven brevet under bröllopsceremonin. Eftersom han nu tror sig nått sina drömmars mål, tappar nu Greven helt kontrollen.

Grevinnan klär ut sig till Susanna. Men det som var menat som en fälla för Greven visar sig bli en natt fylld av överraskningar för alla. Även Figaro börjar misstro sin fru. Och då Cherubin kommer tillbaka till slottet för att träffa Antonios dotter Barbarina, blir han också intrasslad i kärleksförvecklingarna mellan herrskap och tjänstefolk. Grevinnan Almaviva kan till slut förlåta sin make. Men maktstrukturerna mellan klasserna börjar falla.

Handlingen i Fidelio

Del III i TRILOGIN: Fidelio av Ludwig van Beethoven

Det har varit revolution. Greven och Grevinnan har blivit arresterade, medan Grevens förre tjänare Fiorello/Antonio (nu vid namn Rocco) har blivit vakt på statsfängelset. Hans dotter Barbarina (nu vid namn Marzelline) och Basilio (nu vid namn Jaquino) är också anställda vid fängelset.

 Akt I

Jaquino tjatar på Marzelline. Han vill att hon ska älska honom. Men Marzelline skickar iväg honom. Hon är kär i en mystisk man som heter ”Fidelio” som sedan en tid jobbar för Rocco och hon hoppas på en framtid med honom. Varken hon eller Rocco vet att Fidelio längtar efter något helt annat.

Rocco gillar Fidelio och tycker att han ska gifta sig med hans dotter, eftersom han tror Fidelio kommer ha en mer framgångsrik karriär än Jaquino. Rocco framhåller sin livsfilosofi: allt handlar inte bara om kärlek, det är pengarna som räknas. Fidelio frågar Rocco om han kan få följa med honom ner till den hemliga källaren i fängelset, där en mystisk man hålls fången. Rocco uppskattar Fidelios mod och accepterar.

Guvernörens ankomst till fängelset deklareras. Det är Bartolo (nu vid namn Don Pizarro) som har kommit till makten, men inte till vila, efter revolutionen. Don Pizarro har kastat en av sina fiender, Florestan, i fängelse utan någon rättegång. Florestan är en före detta revolutionär som tänkte avslöja att Pizarro är korrupt. Ett brev som informerar Pizarro om en annalkande inspektion av Ministern, tvingar honom att agera. Han beslutar att döda Florestan innan han blir upptäckt och han övertygar Rocco att hjälpa honom med mordet.

Ännu känner ingen till Fidelios hemlighet; han är en förklädd kvinna – Leonore, Florestans fru, som har klätt ut sig till man för att rädda sin man från fängelset!

 Akt II

Florestan hålls fången i komplett mörker. Han kommer ihåg sitt ärofulla liv och föreställer sig sin fru Leonore som en räddande ängel.

Rocco och Leonore, fortfarande förklädd till “Fidelio”, förbereder Florestans grav. Även om Florestan verkar förändrad och främmande, tar Leonore ett modigt beslut; vem han än är ska hon rädda honom. Rocco och Leonore ger vatten och bröd till Florestan. Men deras barmhärtighetsgärningar känns som liten tröst jämfört med situationens dödliga hot. När Pizarro är på väg att döda Florestan avslöjar Leonore sin hemlighet: ”Han är min man!”. Hon är redo att dö med Florestan om hon inte kan rädda honom. Men en trumpetsignal från ovan annonserar ministerns ankomst.

Pizarro är besegrad. Leonore och Florestan har återförenats. Och ministern visar sig vara en gammal vän, Figaro (nu vid namn Don Fernando). Han tillkännager en allmän amnesti. När alla lovordar Leonores mod och trofasthet är det bara Marzelline som är chockad över avslöjandet att mannen hon älskar visat sig vara en kvinna. Medan Leonore och Florestan smälter in bland Folket kvarstår deras trofasthet och lojalitet som ett exempel att leva upp till.

 

Trilogin - En introduktion av Tobias Kratzer

Wermland Operas TRILOGIN kombinerar tre, av varandra, oberoende operor Barberaren i Sevilla av Gioacchino Rossini, Figaros bröllop av Wolfgang Amadeus Mozart och Fidelio av Ludwig van Beethoven för att skapa en följetong som berättas över tre kvällar. Detta ter sig säkert naturligt i Rossinis och Mozarts fall, eftersom deras verk båda är baserade på pjäser av 1700-talsförfattaren Beaumarchais och i huvudsak delar samma karaktärer.

Beaumarchais pjäser om barberaren Figaro, som först hjälper Greven Almaviva att få den vackra Rosina och som senare sviks av sin husbonde, då den gifte Greven siktar på en affär med Figaros fästmö Susanna, var bland de största teatersuccéerna under 1700-talet. Eftersom pjäserna förutsåg Franska revolutionen med uppluckring och avskaffande av klassgränserna, blev de lika populära som skandalösa. Mozarts och Rossinis operor som är baserade på dessa bästsäljande pjäser, skrivna 1786 och 1816, har dessutom i sig själva blivit mästerverk.

Beaumarchais skrev sedan en tredje pjäs, om Figaro som hette Den brottsliga Modern. Men medan de två första delarna tog pulsen på sin samtid och kombinerade karaktärernas kärlekshistorier med de politiska strävandena i samhället, verkade karaktärerna i Den brottsliga Modern som reminiscenser från en svunnen era. Konstnärligt är Beaumarchais trilogi ganska ojämn. Man kan till och med säga att konstnärligt lämnades den ofärdig.

När vi nu kombinerar Mozarts och Rossinis opera om Figaro med Ludwig van Beethovens enda opera Fidelio, vars slutgiltiga version hade premiär 1814, håller vi fast vid Beaumarchais idé om en trilogi – men vi avslutar den med ett mycket viktigt stycke musikteater som bidrar till ett värdigt slut för projektet istället för ett antiklimax. Vid en första anblick kan detta beslut ses som något udda, eftersom Beethovens dramatiska berättelse om en kvinna som ger sig ut för att rädda sin man från fängelse, inte verkar ha mycket gemensamt med varken den lättsamma eller tragikomiska humorn i operorna om Figaro.

…men tillsammans sprider dessa tre operor nytt ljus över varandra på högst oväntade sätt.

I. En revolutionstrilogi, en kärlekstrilogi

TRILOGIN handlar lika mycket om revolutionen i samhället som om utvecklingen inom förhållanden. En av nyckelfaktorerna i alla tre styckena är faktiskt att de behandlar sin tids politiska stämningar genom att exemplifiera dem via sina karaktärers kärleksförvecklingar.

I Barberaren i Sevilla är klassamhället fortfarande intakt. En Greve ger sig ut för att få en flicka från en lägre klass. För honom är det ett spel. För henne är det ett sätt att klättra på den sociala stegen. Det som verkar vara en komisk intrig är också en mycket klar analys av ojämlikhet. Man kan bortse från detta om operan får ett lyckligt slut då paret förenas. Men om man ser vad som hänt med Greven och hans käresta i början av Figaros bröllop, inser man att det alltid har funnits en brutal och arrogant sida under Grevens ungdomliga charm, även i Barberaren – en sida som mycket klart uppenbaras i Rossinis musik under Grevens sista aria, vilken ofta är struken, men som inkluderas i vår produktion.

Detta är bara ett exempel på hur politik och kärlek speglar varandra genom TRILOGIN. Och på hur kännedomen om ett stycke sprider ljus och förändrar vår syn på ett annat.

I Figaros bröllop, vilken utspelar sig på Grevens slott, förebådar rollkaraktärernas kärleksaffärer en revolution i vardande. Här börjar klassgränserna överskridas och upplösas då Greven siktar på att bedra sin hustru med en av sina tjänare. Förblindad av lusta börjar Grevens status att dala när han tappar kontrollen över sina privata affärer – en utveckling som till slut leder till att hans tjänare gör öppet uppror. Mozart är tydlig men ändå subtil i operans politiska undertexter (hans verk var trots allt tvungen att passera Wiener-hovets censur). Men om man ser Figaros bröllop som ett drama med öppet slut, mer än som en historia vilken bär mot en harmonisk avslutning via Grevinnans förlåtelse, leder den nästan helt naturligt fram till det starkt politiska, postrevolutionära verk som Beethovens Fidelio är.

Medan Mozarts karaktärer fortfarande kämpar för en nyordning som är baserad på kärlek mer än på status, reflekterar Beethovens opera redan över revolutionens efterverkningar, som inte har medfört ett jämlikt samhälle utan nya orättvisor. Återigen speglas längtan efter en bättre framtid av ett kärlekspar; av den modiga Leonore, som riskerar sitt eget liv för att rädda sin make Florestan från fängelse. Kärleken mellan Leonore och Florestan kan verka större än livet självt, men återigen, med de två andra styckena som bakgrunden erbjuds ny mening till operans utopiska slut:

Medan Barberaren i Sevilla är en berättelse om att mötas och bli ett par (med ungdomlig energi och en öppen framtid) och Figaros bröllop är en historia om hur man håller ihop (om äktenskapliga problem och mörka framtidsutsikter) berättar Fidelio en historia om äktenskaplig trohet (om kärlek mot alla odds och nytt hopp). Leonores och Florestans triumf blir inte endast ett fullkomnande av deras privata relation, utan en hoppfull sammanfattning av alla tre operornas strävan efter kärlek och politik.

II. Bli någon Annan, förbli Densamme

Ett av de mest karakteristiska dragen I TRILOGIN är det faktum att man kan följa karaktärernas utveckling, inte bara under en kväll utan under tre kvällar, som i en TV-serie. Så långt som möjligt sjungs karaktärerna av samma sångare genom hela trilogin. Men i Greve Almavivas och Basilios fall byter rösttyperna från tenor till baryton (Greven) och från baryton till tenor (Basilio) mellan Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop. Så i båda fallen delar de båda sångarna på samma roll. Bortsett från detta är handlingen i Figaros bröllop en, i princip, naturlig följd av Barberaren i Sevilla eftersom huvudkaraktärerna är desamma. Men de mest intressanta parallellerna uppträder då dessa karaktärer dyker upp igen i Fidelio – som om de har ändrat namn, men inte sina identiteter, efter revolutionen.

Naturligtvis är detta en artistisk utmaning (för både sångare och publik), som troligen inte heller kunde ha förutsetts av kompositörerna själva. Men det erbjuder en möjlighet att berätta bakgrundshistorier till de inte helt psykologiskt klart tecknade karaktärerna i Fidelio – och det ger oss ett sällsynt tillfälle att få blicka in i framtiden för karaktärerna i Figaro-operorna. Precis som i riktiga livet har några blivit mindre viktiga med åren, medan andra visar sig vara mer intressanta än vad man förväntade sig från början.

Till exempel kan vi nu följa Greven och Rosina från deras första kyss (i Barberaren i Sevilla) genom äktenskapskris (i Figaros bröllop) till deras gemensamma öde efter revolutionen (i Fidelio), där de framträder som ”två fångar” – berövade inte bara på sin makt efter revolutionen, utan även på sin musikaliska status. Medan de är centralfigurer med massor av arior och ensembler att sjunga i de två första operorna, är deras roller reducerade till endast några få rader i Fidelio.

Det helt omvända är fallet för några av de andra karaktärerna; eftersom revolutionen har vänt upp och ner på status och ordning, har nu några av Grevens tjänare stora roller. Till exempel Fiorello, som är en mindre, dock ambitiös, karaktär i Barberaren, vänder sig mot sin husbonde i Figaros bröllop (där hans namn är Antonio). I Fidelio blir han Rocco, vakten på statsfängelset – och måste lära sig att i takt med att man gör karriär ökar också ansvaret.

Så fort som denna grundprincip i TRILOGIN blir tydlig finns många intressanta paralleller att upptäcka; den söta Barbarina/Marzelline, som alltid faller för fel killar (hon är kär i Cherubin i Figaros bröllop och i den till kille förklädde Leonore i Fidelio); det sätt som Bartolo vänder från en komisk bov (i Barberaren och Figaros bröllop) till en riktigt farlig karaktär när han väl får makten som Don Pizarro (i Fidelio); det faktum att några människor aldrig förändras exemplifieras av Basilio/Jaquino som alltid fjäskar för den som bestämmer, vem det än är; Berta/Marcellinas ovillkorliga kärlek genom hela trilogin och naturligtvis Figaros något förvånande karriär; han börjar som en frilansande barberare, blir tjänare hos Greven och slutar som officiell statsrepresentant i Fidelio – kvick, smart och generös i alla sina roller.

Och även om nya karaktärer introduceras i varje stycke (Susanna, Cherubin och Barbarina i Figaros bröllop; Leonore och Florestan i Fidelio), försvinner bara en av dem från TRILOGIN… men håll utkik efter hans hörlurar!

III. En resa genom Tid och Rum

Scenografi- och kostymdesignen till TRILOGIN betonar de tidlösa kvaliteterna av innehållet mer än dess historiska bakgrund. Vårt projekt är varken ett stycke från en viss period eller ett verk som strävar efter filmisk realism. Designen speglar utvecklingen i de tre operorna och deras karaktärer genom att, bokstavligt talat, placera publiken i olika förhållanden till scenen varje kväll. Scenografierna till TRILOGIN är inga traditionella teaterscenografier utan mer installationer inspirerade av olika estetiska och teatrala traditioner från de tre operorna.

I Barberaren i Sevilla är en tydlig social ordning etablerad. Ändå verkar framtiden öppen – eftersom Greven korsar gränserna för att vinna en flicka från de undre klasserna. Stycket är en lätt komedi som bygger på commedia dell’arte-traditionen. Karaktärerna talar ofta direkt till publiken och Rossinis musik bryr sig mer om handlingens framåtrörelse än om karaktärerna psykologiska djup. Scenografin illustrerar denna ungdomliga stil med en scen som nästan ser improviserad ut, nära publiken ovanpå orkesterdiket, medan orkestern själv är placerad på scenen. Karaktärernas sång och skådespeleri kan upplevas nära och fysiskt. Gränserna mellan de delar som vanligtvis är skilda från varandra i en teaterföreställning (orkester, scen, publik) blir transparenta som om en gatuteater-grupp har invaderat operahuset.

I Figaros bröllop har karaktärerna mognat. Liksom scenografin. När Rosina känner sig fångad i slottets gyllene bur återupprättas den traditionella ordningen i relationen mellan publik och scen. Karaktärerna är avskurna från den direktkontakt de hade med publiken i Barberaren. Orkestern är tillbaka i orkesterdiket och en imaginär ”fjärde vägg” är återinsatt. Medan kostym och möbler i Barberaren var någorlunda samtida, är byggnadsstil och kläderna i Figaros bröllop nu mycket mer formella och konstlade. Grevens slott är inget korrekt historiskt palats. Men även om det är upplyst av ett lysande golv och fyllt av nutida saker, imiterar det rokokons höjdpunkt som om Greven fortfarande lever i sin egen drömvärld.

I Fidelio har ordningen mellan klasserna blivit helt omvänd. Och återigen speglas den sociala förändringen i den teatrala situationen. Nu sitter publiken på scenen medan Wermland Operas salong har blivit statsfängelset i Fidelio, precis som flera officiella hovbyggnader har fått nya användningsområden av nya härskare. Kören verkar tillfångatagen i djupet av salen på samma sätt som många nutida människor är – förlamade av sin egen skräck istället för att vara begränsade av riktig fångenskap. Och det är bara på slutet som folket äntligen följer Leonores exempel och tar ödet i sina egna händer: de tar tillslut över och förvandlar operahuset till ett öppet och allmänt rum, vilket väl vore dess rätta plats i dagens samhälle.

Det är inte helt givet att man förstår precis hur TRILOGIN fungerar - tre kända operor i ett helt nytt koncept kan kräva sin förklaring!
Här följer de vanligarste frågorna vi får om TRILOGIN, biljettköp, innehåll och mycket annat:

Q:Spelar det någon roll i vilken ordning jag ser föreställningarna?
A: Ja, det finns en inbördes ordning i Trilogin. För att kunna följa utvecklingen så ligger Barberaren i Sevilla först, därefter följer Figaros bröllop och Fidelio sist.

Q: Kan jag se bara en av operorna?
A: Absolut! Ser man bara Fidelio, som kommer sist i TRILOGIN, finns många hänvisningar till de två tidigare som man kanske inte förstår, men varje opera har kvaliteter så att den kan stå för sig själv. Dock rekommenderar vi att publiken ser hela TRILOGIN eftersom det är en helt unik företeelse.

Q: Måste jag se alla tre operorna på en vecka?
A: Nej. Det går utmärkt att plocka ihop sitt eget paket. Den enda skillnaden är priset. Ser du hela TRILOGIN på en vecka kostar det 990:- för alla tre, plockar föreställningar ur olika cykler kostar operorna 440:/st.

Q: Brukar man sätta ihop de här operorna?
A: Nej Barberaren i Sevilla och Figaros bröloop hänger ihop,eftersom de har samma textförfattare - Beaumarchais och därmed, i princip, samma karaktärer. Men att sätta ihop dem med Fidelio är helt nytt. En världspremiär, faktiskt!

Q: Är det samma sångare genom alla operorna?
A: Ja, många av sångarna (och deras rollkaraktärer) går att följa genom alla tre operorna. Även om de byter namn i operorna så är karaktären densamma. Det är bara i två fall när rollerna byter röstfack som vi inte kan ha samma sångare - av naturliga skäl!

Q: Hur ska man fatta att det är samma karaktär om de byter namn och kanske till och med sångare?
F: De olika karaktärerna har bra kännetecken som gör att man lätt identifierar dem. Dessutom finns en guide i programbladet som schematiskt visar karaktärernas utveckling.

Trilogin kommer att ges 12 gånger i sin helhet

Genre
Opera
Spelperiod
6 Nov - 31 Maj
Scen
Stora scenen
Längd
Ca 3 h
Paus
Ja
Pris
Paketpris: 990 kr enskilda biljetter 240-440 kr/opera
Övrigt
Paketpris 990 kr/1320 kr

Dirigent: Per-Otto Johansson
Regi: Tobias Kratzer
Scenografi och kostymdesign: Rainer Sellmaier
Ljusdesign: Björn Skansen
Maskdesign: Elisabeth Näsman
Dirigentassistent: Emil Eliasson

 

Petter Moen
Petter Moen
Almaviva i Barberaren i Sevilla
Läs mer

Den norske tenoren Petter Moen, född 1988, är utbildad på Operahögskolan i Oslo samt Kungliga danska Operahögskolan i Köpenhamn. Under sin utbildning har han sjungit roller som Nemorino i Donizettis Kärleksdrycken, Belfiore i Mozarts La finta giardiniera och Alfred i Strauss Läderlappen.

Läs mer
Anders Larsson
Anders Larsson
Almaviva i Figaros Bröllop/Andra fången
Läs mer

Under de senaste åren har Anders Larsson sjungit Hertigen i Lucretzia Borgia, Fritz Pierrot i Die tote Stadt och medverkat i Wermland Operas Trilogin som Greven i Figaros Bröllop. Här har han även sjungit Papageno i Trollflöjten samt Wagnerrollerna Donner och Gunther i den kritikerrosade produktion av Nibelungens Ring. Dessutom har han sjungit Amfortas i Parsifal på Malmö Opera och Wotan i Rhenguldet på Dalhalla. Våren 2014 kunde Anders ses i rollen som Der Heerrufer i Lohengrin vid Teatro Real i Madrid.

Läs mer
Peter Kajlinger
Peter Kajlinger
Bartolo/Don Pizarro
Läs mer

Baryton Peter Kajlinger har framträtt på Wermland Opera i många roller genom åren. 

Läs mer
Frida Engström
Frida Engström
Rosina/Grevinnan Almaviva
Läs mer

Frida Engström är utbildad på Operahögskolan i Göteborg där hon sjöng för sångpedagog Sten Sjöstedt. Hon tog examen 2011.

Läs mer
Anton Ljungqvist
Anton Ljungqvist
Figaro/Don Fernando
Läs mer

Hösten 2021 var Anton Ljungqvist aktuell i Leoncavallos Pajazzo och Puccinis Gianni Schicchi på Wermland Operas Stora scen. Därefter medverkade han som operasolist i vintershowen Stjärnorna i baren gnistrar igen.

Läs mer
Urban Malmberg
Urban Malmberg
Basilio
Läs mer

Urban Malmberg är utbildad på Operahögskolan i Stockholm och studerade för Helge Brilioth, Hugo Hasslo och Erik Saedén. Mellan 1983 och 1997 var han knuten till operahuset i Hamburg, där han framträdde i en lång rad roller, såsom Masetto och Leporello i Don Giovanni, Guglielmo i Così fan tutte, Figaro i Barberaren i Sevilla, Malatesta i Don Pasquale, Kothner i Mästersångarna, Schaunard och Marcello i La Bohème och Harlekin i Ariadne på Naxos.

Läs mer
Fredrik af Klint
Fredrik af Klint
Basilio/Jaquino
Läs mer

Fredrik tar sånglektioner för Hovsångerskan Anna Larsson och sågs senast i somras på Läckö slott då han gjorde rollen som Bardolfo i operan Falstaff. Fredrik betraktas för tillfället som en zwischen fach-sångare dvs han är verksam både som baryton och tenor. Sin debut som tenor gjorde han på Folkoperan som Faust i Faust Förvandlingen våren 2011. 

Läs mer
Ann Sigurdson
Ann Sigurdson
Berta/Marcellina
Läs mer

Ann är utbildad vid Teater- och Operahögskolan i Göteborg och är anställd på Wermland Opera sedan 1987.

Läs mer
Johan Rydh
Johan Rydh
Fiorello/Antonio/Rocco
Läs mer

Johan Rydh gjorde sin operadebut på Stockholmsoperan redan som tioårig gossopran i Carmen. Han är utbildad vid Operastudio 67 samt Teater- och Operahögskolan i Göteborg.

Läs mer
Karolina Andersson
Karolina Andersson
Susanna
Läs mer

Karolina Andersson är uppvuxen i Arvika och bl.a utbildad vid Högskolan för scen och musik i Göteborg, varifrån hon utexaminerades 2007.

Läs mer
Matilda Paulsson
Matilda Paulsson
Cherubin
Läs mer

Matilda Paulsson fick sitt genombrott under våren 2008 då hon sjöng Octavian i Rosenkavaljeren på Kungliga Operan i Stockholm, vilket ledde till inbjudningar att sjunga samma roll på Staatsoper Hannover och Theater Kiel. Under säsongen 2010/2011 sjöng hon Fenena i Nabucco på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och såväl Arsamene i Xerxes som Cherubin i Figaros bröllop på Kungliga Operan i Stockholm. Säsongen innefattade även Arsamene på Den Ny Opera i Esbjerg, följt av titelrollen i Carmen på Opera på Skäret.

Läs mer
Anna-Maria Krawe
Anna-Maria Krawe
Barbarina/Marzelline
Läs mer

Anna-Maria Krawe är sopran och debuterade på Wermland Opera i Menottis En smärre skandal 2003. Sedan dess har hon sjungit både opera- och musikalroller samt medverkat som solist vid många orkesterkonserter.

Läs mer
Daniel Frank
Daniel Frank
Florestan
Läs mer

När Daniel Frank debuterade som operasångare i barytonrollen John Sorel i Menottis Konsuln på Folkoperan i Stockholm 2009 hade han varit verksam som rocksångare, sångpedagog, musik- och dramalärare sedan tio år. Operavärlden fick snabbt upp ögonen för den karismatiske Daniel och hans kraftfulla och expansiva stämma. Debuten följdes av ytterligare roller i barytonfacket på Folkoperan, men även vid andra operascener såsom Läckö Slottsopera.

Läs mer
AnnLouice Lögdlund
AnnLouice Lögdlund
Leonore
Läs mer

AnnLouice är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm.

Läs mer
Vänsterpilikon