Tine Thing Helseth

Per Nørgård 
Pastorale ur filmen Babettes Gästabud

”Det finns i Norge en lång, smal fjord mellan höga fjäll som heter Berlevåg-fjorden.”
Så börjar Babettes gästabud av Karen Blixen. Novellen berättar om ett litet samhälle i slutet av 1800-talet. Två systrar, döttrar till den avlidne prästen, lever ett ärbart liv. Till idyllen anländer den franska flyktingen Babette, en matkonstnär. Hon blir hushållerska. Med de 10 000 franc hon vunnit bjuder hon sedan in hela bygden till en oförglömlig måltid. Danmarks stora nutida kompositör Per Nørgård har skrivit musiken till den Oscarsbelönade filmen från 1988, som bygger på denna novell. Pastorale, som spelas mitt i filmen, återskapar på ett fascinerande sätt den försiktiga stämningen runt måltiden. Trots Nørgårds komplicerade kompositionsteknik, baserad på hans egna oändlighetsserier, upplevs de melodiska linjerna som enkla och skapar en lyrisk pastoral stämning.

Britta Byström 
Screen Memories Trumpetkonsert nr 2

Britta Byström är en av dagens främsta unga svenska kompositörer. Hon arbetar med klangen, oftast med ljusa färger. Det klingar som en slags nyskriven impressionism; Debussy är också en stor förebild. Det känns som om övertonerna blir neddragna till vårt öras hörbara vibrationer. Hennes musik är atonal, men hon har själv förklarat sin ”stil” på ett vackert sätt med lån från bildkonsten; ”musiken är non-figurativ”.
Byströms andra trumpetkonsert är tillägnad kvällens solist. Titeln refererar till en freudiansk term som på svenska heter täckminnen, en typ av barndomsminnen som överskuggas av senare upplevelser. Byström hänvisar bland annat till sin upplevelse av Nørgårds epokgörande verk från 1969, Voyage into the Golden Screen. Här använder Nørgård oändlighetsserier för första gången. Denna teknik har inspirerat Byström till att skapa sina egna melodiska linjer. Hon citerar också Nørgård direkt – och Beethoven. Detta och andra ”memories” gör att konserten har många minnen som ikläder sig nya kläder, dock med respekt för föregångarna.

Joseph Haydn 
Konsert för trumpet och orkester

Trots ”slitaget” av att ha spelats ofta, behåller Haydn-konserten sin friskhet. Haydn skrev konserten 1796 till vännen Anton Weidinger. Denne använde många år på att förbättra trumpetens tekniska möjligheter. Han försåg naturtrumpeten med klaffar (som på en klarinett). Det gjorde det möjligt att spela kromatiskt också i lägre register. Detta var ett viktigt steg på vägen mot dagens ventiltrumpet. – Konserten är skriven i tidens vanliga tresatsiga form. Men Haydn förnekar sig inte, mitt i denna traditionella form överraskar han. I första satsen är det som om han vill visa oss att soloinstrumentet fått nya möjligheter. I början används det som om det är en naturtrumpet av gammal typ, man spelar endast treklanger, men snart hörs diatoniska rörelser efterföljt av kromatik, som på den tiden måste varit överraskande på en trumpet. Även solokadensen var något helt nytt för trumpet! I andra satsen utbroderas melodilinjerna med mer kromatik liksom för att visa mer av den nya trumpetens möjligheter. I sista satsen visar Haydn sina eleganta och virtuosa kompositionsidéer.

Ludwig van Beethoven
Symfoni nr 1 

Som 17-åring skickades Beethoven från sin hemstad Bonn till Wien för att studera hos Mozart. Men efter bara två veckor måste unge Ludwig åka hem till sin döende mor. Senare blev han ensam försörjare för sina syskon då fadern miste jobbet p.g.a alkoholproblem. Han tjänade pengar som pianolärare, organist och altviolinist. 1792 stannade Haydn i Bonn på väg till London. Han lyssnade på Beethovens musik och erbjöd honom att bli hans elev. Studierna varade ett år. Beethoven lärde sig nog mer om konstnärskap än om kompositionsteknik, det senare lärde han sig av Albrechtsberger och Salieri.
Beethovens första symfoni från år 1800 är dedicerad baron Gottfried van Swieten, en av hans välgörare. Men man kan lätt höra Haydns påverkan i denna symfoni. Den långsamma inledningen i första satsen är bara ett exempel på detta. Dock gör Beethoven något nytt; symfonin går i C-dur, men den börjar med ett ackord som pekar mot F-dur, något oerhört på denna tiden. I sista satsen hörs en kort, långsam, spänningsskapande inledning med en uppdelad uppåtgående C-durskala som en utskriven melodisk dominant – före ett rasande allegro.