Musik från Unionstiden

De nordiska tonsättare som presenteras under denna unionskonsert var verksamma vid en tid med många förändringar och många förhoppningar om framtiden.

Flera av dem ägde renässansmänniskans mångsidighet och storhet, ibland med överraskande sysslor vid sidan av, och med så fascinerande levnadshistorier att de skulle kunna bli romaner.

Franz Berwald

Vi inleder med den äldsta, Franz Berwald, idag av många sedd som den främste bland svenska tonsättare, men av samtiden betraktad som ett märkligt original som skrev svårbegriplig musik. Trots att han satsade på en europeisk karriär kunde han inte livnära sig på sina symfonier, kammarmusikverk eller operor, utan verkade under många år i Berlin och Wien som en mycket framgångsrik ortoped som uppfann metoder och maskiner som kommit till användning långt fram i tiden. Han var också disponent vid ett glasbruk. Framför allt ser vi honom idag som skaparen av storslagna symfoniska dikter av vilka Minne från norska fjällen hör till de finaste. Han skrev musiken i Wien i februari 1842, där den också uruppfördes i mars samma år. När verket den 6 december framfördes i Stockholm var recensenterna för en gångs skull riktigt nöjda.

Han hade hört ett av verkets teman sjungas av en postiljon under en resa i norska Fille-fjällen, och därav verkets titel. Men resan hade skett redan 1827 och under tiden hade han förvanskat melodin i minnet, den har i alla fall inte kunnat återfinnas i samlingar av norsk folklore. Här finns också en anspelning på den svenska folkvisan ”Till Österland vill jag fara”. Det har blivit en nationalromantisk pärla som förenar de båda broderfolken.

Att slita sönder en union som varit gällande i 90 år går naturligtvis inte spårlöst förbi. Många hårda ord yttrades, det hotades med vapen. Men de nordiska folken har gjort sig kända för att möta stridigheter med förnuft och förhandling, och 1905 var unionsupplösningen ett faktum.

Edvard Grieg

En som kämpat aktivt för en upplösning av Norges främste tonsättare Edvard Grieg, han som mer än någon annan satt Norge på den internationella musikkartan. Han som skrivit pianostycken, sånger, orkesterverk som blivit synonyma med den norska folksjälen.

I ett brev från juni 1905 klargör Grieg sin inställning till unionen: ”Skulle svenskarna begå den ohyggliga förbrytelsen att överfalla oss, skulle det bli en förskräcklig tid. De har bedömt det hela helt rätt: vi skulle då kämpa lika fanatiskt och till sista man. Det förskräckliga i situationen blir allt tydligare: Norge är en moder, medan Sverige är en medeltida nation.”

Som opus 33 publicerade han en samling om tolv sånger till dikter av Aasmund Olavson Vinje. Grieg hade komponerat dem mellan 1873 och 1880, och eftersom han det sistnämnda året tillträdde tjänsten som dirigent för Musiksällskapet Harmonien i Bergen och därmed fick ett stort behov av ny orkestermusik, kom han på idén att instrumentera två av sångerna för stråkorkester som opus 34 - och han gav dem den gemensamma titeln To elegiske melodier. Han dedicerade den lilla samlingen till tonsättarkollegan Agathe Backer-Grøndahl.

En av sångerna heter Våren och som stråkstycke fick det först det mer gripande namnet ”Den sista våren” som hänger ihop med det djupa vemodet musikens allvarliga klanger. Nu har stycket blivit så känt under namnet Våren, att det även som stråkstycke allmänt kallas så. ”Et håp” är ursprungligen den första sången ur fem dikter op 26 från 1876 och med texter av John Paulsen.

Elfrida Andrée

Elfrida Andrée föddes i Visby och fick sina grundläggande musikkunskaper förmedlade av fadern. Hon avlade organistexamen som privatist vid Musikkonservatoriet i Stockholm 1857. 1865 blev hon vår första kvinnliga telegrafist, och öppnade därmed en yrkeskarriär som åtskilliga kvinnor kom att nappa på. Dessutom blev hon efter en lagändring vår första kvinnliga domkyrkoorganist 1867. Hon anställdes i Göteborg, och kom att stanna där till sin död. Hennes musikaliska insatser i denna stad är överväldigande. Hon verkade nämligen även som dirigent och ledde från 1897 inte mindre än 800 så kallade folkkonserter. Genom systern Fredikas giftermål med Wilhelm Stenhammar kom hon in i musiklivets innersta kretsar.

Vid sidan av denna imponerande gärning var hon också sin tids ledande kvinnliga tonsättare med studier för Niels W. Gade och Ludvig Norman. Med kammarmusik, symfonier, orgelverk och en opera på sin verkförteckning är hennes produktion imponerande. Men hon mötte också mycket misstro – inte bara från män.

Belysande är ett möte mellan den 41-åriga Elfrida och den 62-åriga Jenny Lind i London. När Elfrida berättade att hon komponerat en symfoni blev Jenny Lind bestört, undrade om en kvinnas hjärna verkligen räckte till detta och, om den verkligen gjorde det, borde det då inte sättas gränser för vad en kvinna fick lov att göra! Elfrida rusade upp och höll ett flammande tal om kvinnors rätt att få syssla med det ”vartill de hade håg, lust och kärlek” och slutade med att spela på flygeln direkt ur partituret till symfonin för den förbluffade sångerskan.
Hon komponerade gärna i en sympatiskt lättflytande och charmerande musik, naturlig och inspirerad.

Under flera decennier tillbringade Andrée sommarhalvåret på vännen Sven Adolf Hedlunds gård Bjurslätt på Hisingen. I honom hade hon en medkämpe som via sin post som chefredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning propagerade för kvinnans rättigheter. 1904 lade hon en kontrabas till den vanliga stråkkvartetten när hon tolkade sina Sommarminnen från Bjurslätt, ett verk som hon samma år uruppförde med stråkorkester vid en av Folkkonserterna, och som hon även framförde när hon fem år senare dirigerade Göteborgssymfonikerna.

Svanen är ursprungligen en sång till text av Carl Wilhelm Böttiger, vars första ord lyder ”Där simmar på floden en döende svan” – det är lätt att tänka sig verkets sinnesstämning. Sången skrevs sannolikt 1886 då den omnämns i ett brev.

Johan Halvorsen

Johan Halvorsen är vid sidan av Grieg och Svendsen den främste norske tonsättaren, men han var också en mycket flitigt utnyttjad dirigent. Under 36 år var han engagerad att dirigera operor och skådespelsmusik vid teatrar i Oslo och Bergen, och denna tidsödande verksamhet medförde att han inte hann komponera så mycket som han ville. Ändå finns det åtskilliga mycket attraktiva verk av honom; främst orkesterverk som symfonier, konserter, rapsodier och sviter. 1899 anställdes han som ledare för Nationalteaterns orkester, och där skrev han musik till ett trettiotal föreställningar.

1904 satte han musik till Sigurd Eldegards skådespel Fossegrimen, där en speleman är den huvudrollsinnehavare som uppträder på ett bondbröllop där fylleri, avundsjuka och fiendskap blir allt tydligare ingredienser. Till slut leder den vilda dansen Fanitullen till ett slagsmål som slutar med döden.
1911 satte han musik till den i Bergen födde författaren Ludvig Holbergs (1684-1754) skådespel Barselstuen (1723), och han avslöjar här sin eminenta förmåga att måla dramats ord med rätt stämningar. Titeln är svåröversatt, men dramat utspelas i det rum där den nyblivna unga modern tar emot lyckönskningar, och får höra en hel del skvaller och misstankar om vem som är den riktige fadern. Ur scenmusiken sammanställde han en femsatsig konsertsvit där Intratan är första satsen, som i barocksvitens anda följs av de avslutande satserna Saraband och en Bourre. För att ge pjäsen rätt tidsstämning har Halvorsen skrivit en musik som passar in i sjuttonhundratalets serenader och divertimenti.

Till en festföreställning 1922 valde teatern att ge Holbergs Mascarade med nykomponerad musik av Halvorsen. Det var en drömuppgift eftersom skådespelet är så rikt på inspirerande situationer. Framför allt var det Halvorsens musik som gjorde uppförandet till en verklig festföreställning. Åter använde han dansformer som var vanliga under den tid då handlingen utspelas, och visst är det en pastisch – men man ska se ordet positivt!

Amanda Maier

Amanda Maier var ännu en av de framgångsrika och mångsidiga svenska tonsättarna. Hennes far hade flyttat från Tyskland till Landskrona för att verka som konditor, och unga Amanda visade tidigt en rik musikalisk begåvning. Efter studier i Stockholm och Leipzig blev hon 1873 den första kvinnliga musikdirektören i Sverige. Under studierna i Leipzig lärde hon känna åtskilliga av tidens ledande nordiska tonsättare, och framför allt blev hon mycket god vän med Grieg. När hon 1880 gifte sig med den holländske tonsättaren Julius Röntgen, blev vänskapen med paret Grieg än djupare, eftersom också Röntgen flitigt umgåtts med Grieg. När Grieg besökte Amsterdam (där paret kom att bo) bodde han alltid hos Röntgens, men de träffades också ofta hos Griegs och gav sig ut på tur. Amanda var en förnämlig tonsättare, men det är först på 1990-talet hennes skapande börjat återupptäckas, varför man ännu inte riktigt undersökt hennes verk. Omkring 1875 skrev hon i alla fall sin ensatsiga violinkonsert, och hon spelade själv solostämman i såväl Halle som med Gewandhausorkestern i Leipzig med stor framgång.

Ole Bull

Ole Bull var Edvard Griegs ingifte onkel. De träffades första gången sommaren 1858, när Grieg var femton år. Grieg har själv skrivit utförligt om mötet:
”Avslutningen av min skoltid och därmed avskedet från hemmet kom plötsligare än jag anat. Jag var snart femton år … Så en sommardag på Landås kom en ryttare ridande i full galopp nere på vägen. Han närmade sig, stannade sin värdiga arab och hoppade av. Det är han, äventyrsguden, jag hade drömt om, men aldrig sett tidigare; det är Ole Bull. Det var något i mig som inte gillade att guden så där utan vidare steg ner och verkade som om han var människa, kom in i stugan och leende hälsade på oss alla. Jag minns väl att då hans högra hand rörde vid mig, gick det som en elektrisk stöt genom mig. Men till sist började guden att säga kvickheter, och då gick det upp för mig – till min stilla sorg – att han bara var en människa.
Violinen hade han dessvärre inte med sig. Men prata kunde han. Och det gjorde han hela tiden. Vi lyssnade mållösa till hans berättelser från resorna i Amerika. Det var något för barnafantasin. Då han fick höra att jag höll på att komponera, fanns ingen återvändo: jag måste till pianot.

Jag begriper inte, vad Ole Bull den gången kunde hitta i mina naiva barnatoner, men han blev mycket allvarlig och talade sakta med mina föräldrar. Vad som avhandlades har inte varit till min nackdel. För plötsligt kom Ole Bull mot mig, ruskade mig på sitt egendomliga sätt och sa: ”Du ska till Leipzig och bli konstnär!”
Få norska tonsättare har en sådan legendarisk aura som Ole Bull, men hur många vet vilken betydande tonsättare och violinist han faktiskt var. Som violinvirtuos turnerade han runt om i världen och blev särskilt populär i USA – där han ibland gick under namnet ”den blonde Paganini”. Han komponerade åtskilliga betydande verk för violin och orkester, däribland en violinkonsert. Idag är han nästan uteslutande ihågkommen för sin lilla bagatell ”Säterjäntans söndag” skriven 1848 som en episod ur det längre verket ”Ett säterbesök”, väl värt att höra i sin helhet.

Stig Jacobsson

Wermland Operas orkester spelar återfunnet verk av Amanda Maier

I konserten Musik från Unionstiden ingår ett verk- Violinkonsert - av den kvinnliga svenska tonsättaren Amanda Maier. Intresset för Maiers verk är just nu stort, eftersom hon vid sidan av Elfrida Andrée är en av de få kvinnliga svenska tonsättarna från förra århundradet. Bland annat kommer Kungliga Filharmoniska orkestern också att spela hennes Violinkonsert i mars nästa år.
Noteworthy Musical Editions kunde i februari 2014 framställa den första publikationen av Amanda Maiers Violinkonsert. Hela partituret, orkesterstämmor samt en reduktion för soloviolin och piano hade då redigerats av den amerikanska dirigenten Mark Starr direkt från Maiers originalmanuskript.
Amanda Maier föddes 1853 i Landskrona och blev en betydande violinsolist under 1870-talet då hon spelade tillsammans med stora symfoniorkestrar såsom Gewandhaus Orchester i Leipzig och Kungliga hovkapellet i Stockholm, dessutom gav hon egna konserter över hela Skandinavien, i Tyskland och i Ryssland. Hon fick titeln Musikdirektör vid Kungliga Musikhögskolan vid en ålder av 18 och skrev vid 21 års ålder sin violinkonsert som hon uruppförde med Symfoniorkestern i Halle i Tyskland. Både kompositionen och hennes framförande fick strålande recensioner och erbjudanden om att framföra konserten igen strömmade in. Mellan 1876 – 1879 spelade hon violinkonserten minst 37 gånger runt om i norra Europa.
Bland hennes beundrare återfanns Edvard Grieg, Niels Gade, Carl Reinecke, Ferdinand Hiller, Clara Schumann och Johannes Brahms.
När Amanda Maier dog endast 41 år i tuberkulos försvann noterna till hennes Violinkonsert. Man känner inte till att någon framfört denna konsert förrän i år 14 februari 2014 då dirigenten Mark Starr kunde publicera konserten. Nu spelas stycket för första gången på en svensk scen sedan 1879!