Klassisk lördag - konsert 2

Lördag 18 november kl 13.00, Stora scenen
Introduktion  12.30, Stora scenen

MAHLER - SYMFONI NR 9

Symfoni nummer 9 från 1909, var den sista symfoni Mahler fullbordade och den har, tillsammans med Das Lied von der Erde som skrevs ungefär samtidigt, räknats som tonsättarens avsked till världen.

Mahler dog 1911 utan att själv fått höra symfonin uppföras. Verket inleds tveksamt, synkopiskt, vilket av vissa tolkats som en skildring av Mahlers egna oregelbundna hjärtslag.

Gustav Mahler
Symfoni nr 9 kammarversion

Dirigent: Johannes Gustavsson
Musiker ur Wermland Operas orkester

Konserten ingår i Klassisk lördagserien 2017/2018

Verkkommentarer

av Nils E. Bjerkestrand, professor emeritus, Norges musikkhøgskole

Avskedet till världen

”Den första satsen är den mest extraordinära som Mahler någonsin skrivit. Där finns ett uttryck för en osedvanlig kärlek till vår jord, en önskan om att leva i fred med den, och att njuta av naturens gåvor fullt ut, innan han överraskas av döden. Man känner att den obönhörligt närmar sig, och hela satsen genomsyras av tecken som varslar om död. ” Detta skrev Alban Berg till sin fru, Helene, flera år efter Mahlers död.

Sommarkompositören, som Mahler kallade sig, skrev den nionde symfonin under somrarna 1908 och 1909. Den är egentligen nummer tio eftersom han också betraktade Das Lied von der Erde som en symfoni, men han vågade inte numrera den som den nionde, då flera kompositörer, bland andra Beethoven, dog efter de skrivit sin nionde symfoni. Men nu vågade han. Till Alma Mahler sa han medan han skrev på den nionde: ”Egentligen, naturligtvis, är detta den tionde, eftersom Das Lied von der Erde i verkligheten är den nionde”. När han skrev på den tionde sa han: ”Nu är faran över”. Men vi vet ju hur det gick, han fick varken höra Das Lied von der Erde eller den nionde symfonin, och hann inte fullborda den tionde.

På många sätt börjar den nionde symfonin där Das Lied von der Erde slutar. Visserligen väljer han denna gång en traditionell fyrsatsig form, och dessutom är musiken rent instrumental. Dock är den nionde symfonin ett av Mahlers mest sångbara verk. Men vilken poesi skulle kunna uttrycka det kompositören ville ha fram här – en slags utslocknandets sång? Bara Mahlers egen genuina musikaliska skaparkraft och innerlighet kan gestalta detta.
Nästan allt som Mahler har skrivit är för stor orkester. Men trots det använder han orkestern som en kammarensemble. Kontrasten mellan de breda och kraftiga klangliga kaskaderna och det kammarmusikaliska, ja, ned till en ensam flöjtton, är karakteristiskt för honom.

Första satsen är sökande, men inte famlande, snarare tvekande. Först en uppbyggnad till dynamiska höjdpunkter, sedan nedtoning till en kvardröjande avslutning. Släktskapet mellan temat, violinmelodin, och ledmotivet i Beethovens pianosonat op 81 a, som har undertiteln ”Les Adieux” är intressant. Ovanför de första tonerna i sonaten hade Beethoven skrivit ”Lebevohl”; farväl. Slump? Citerar Mahler Beethoven? Troligen. Då Mahler som 15-åring togs in vid Konservatoriet i Wien, spelade han denna sonat. Det var hans musikaliska debut.

Den andra satsen är en ländler, en långsam österrikisk vals. Den är grotesk och ironisk i sin karaktär och bearbetas till oigenkännlighet så att den mister sin karaktär av dans. Någon har också tolkat satsen som en parodi på Mahlers egna danssatser. Orkestreringen är mycket elegant och fantasifull!

Den tredje satsen ”Rondo Burlesque”, är ett fyrverkeri, men satstekniken är i stora delar polyfon – dissonerande linjär kontrapunkt, vilket kan ses som ett exempel på hans studier av Bachs musik, även om själva uttrycket överhuvud taget inte liknar den gamle mästarens. Mahlers musik är här bister, närmast demonisk och burlesk, vilket det inte finns spår av i Bachs musik.
Efter denna sats kunde man tro att det skulle komma en rasande final. I stället kommer ett långt och varmt adagio, ”mycket långsamt och tillbakahållet”. Satsen innehåller fragment från de föregående satserna, en slags sammanfattning. Efter flera dynamiska höjdpunkter avslutas symfonin mycket lågmält. De sista takterna är ett outhärdligt avsked, det verkar nästan som om Mahler var ur stånd att avsluta symfonin.

De tre mästerverken från Mahlers sista år är stora musikaliska gåvor till eftervärlden. De är skrivna medan han kämpade med dödsångest, upplevde sitt barns dödsfall och själv var allvarligt sjuk, men även fick stora succéer på två kontinenter. Han visar en anmärkningsvärd integritet och skaparkraft – trots ett ständigt och ihållande tvivel på sin egen begåvning. Dock var han nog klar över kvaliteten i sitt arbete. När han utsattes för kritik svarade han: ”Min tid kommer”. Han fick rätt, hans tid kom, även om det tog flera decennier innan han blev erkänd som en av musikhistoriens största kompositörer.

Mahlers stora orkester är reducerad till kammarensemble av Klaus Simon.

OPERACAFÉET

I Klaras Operacafé erbjuds lättare lunch från kl 12.00.

Boka i förväg -  Se aktuell meny här