Galna Kungar

Wolfgang Amadeus Mozart: Eine Kleine Nachtmusik

Wolfgang Amadeus Mozart Serenad nr 13 G-dur (KV525)
1756-1791

Allegro
Romanze (Andante)
Menuetto e Trio
Rondo (Allegro)

Skimret kring Mozart håller i sig och får ständigt ny näring. På 1980-talet var det Milos Formans film Amadeus som fängslade en hel värld och som slog tittarrekord på löpande band. 1990-talet inleddes med det grandiost upplagda 200-årsminnet av hans bortgång och 2006 firade man över hela världen hans 250-årsdag.
Vem var han, Wolfgang Amadeus Mozart? Ja, låt oss börja med att konstatera att han själv aldrig framträdde med det namnet. Han döptes till Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus och kallade sig själv för det mesta Wolfgang Amadé.
För oss sentida människor är och förblir han en legend, och vi kan bara få fram fragment av hans verkliga jag genom brev, målningar, uttalanden - och framförallt genom hans musik.
Eine kleine Nachtmusik är säkert i mångas tycke det mest kända och mest älskade av Mozart alla verk. Och man kan undra om det finns någon mer välskapt och välpolerad, perfekt pärla – så tilltalande, så perfekt. Ordet Nachtmusik är det tyska begreppet för Serenad, och vid tillkomsten av Eine kleine Nachtmusik hade Mozart redan komponerat tolv serenader. Jämför man detta verk med de tidigare serenaderna så gör den verkligen skäl för namnet – en liten serenad. Det blir en miniatyr, en enkel, klassiskt ren och lättillgänglig bagatell. De tidigare serenaderna kunde vara fyrtiofem minuter långa och innehålla åtskilliga satser. En serenad borde också vara avsedd att spelas utomhus, men det fungerar inte alls med Eine kleine Nachtmusik, den rymmer älskvärd och intim musik för den trängre kretsen. Dessvärre blev Eine kleine Nachtmusik också Mozarts sista serenad.
Eine kleine Nachtmusik infördes i Mozarts kompositionskatalog den 10 augusti 1787 och angavs då som femsatsigt. Man har noterat att det på andra plats fanns en menuett – men denna sats försvann tidigt i verkets historia och har aldrig återfunnits. Varför Mozart skrev denna älskvärda underhållningsmusik har man heller aldrig fått veta. Tvärtom har man förvånats över att den mogne mästaren i det kosmopolitiska Wien avbröt det fängslande arbetet med att orkestrera de spännande nattstämningarna i operan Don Giovanni till förmån för denna läckerhet. Var det själva kontrasten han behövde?

Peter Maxwell Davies: Eight Songs for a Mad King

Peter Maxwell Davies Åtta sånger för en galen kung
F 1934

The Sentry – The Country-Walk – The Lady-in-Waiting – To Be Sung on the Water – The Phantom Queen – The Counterfeit – Country Dance – The Review

Peter Maxwell Davies var under decennier bosatt på Orkneyöarna, vars karga natur också starkt påverkat hans komponerande, och där han även med framgång etablerat en musikfestival. Redan detta speglar en viss originalitet, och någon brist på den varan finns knappast heller i den musik han skapat.
Bland hans mest egenartade kompositioner hittar man Eight Songs for a Mad King, skriven för tonsättarens egen ensemble The Pierrot Players (sedermera omdöpt till The Fires of London) våren 1969.
En mekanisk miniatyrorgel spelade en central roll i styckets tillkomsthistoria. Orgeln hade en gång tillhört kung Georg III, och kunde åtta melodier. ”Den gjorde ett underligt och oroande intryck på mig. Man kunde föreställa sig konungen, klädd i sin purpurfärgade morgonrock och nattmössa av hermelin i färd med att under stora svårigheter försöka lära fåglarna frambringa musik. Den musik han själv alltför sällan lyckades frambringa ur flöjt och klaver. Eller hur han sjöng för dem med den slitna rösten, som blivit nästan omänsklig av dagslånga monologer. Det påminde om sagan om Kejsaren Näktergal. Men den här kejsaren var galen. Och ibland insåg han det. Och grät.”
Det är Georg III (1739-1820) som är den galne kungen – verkets sånger ska uppfattas som hans förvirrade monologer. Ibland återger de verkliga citat. Instrumenten förkroppsligar olika sidor av kungens psyke: han för dialoger med dem och de blir fysiska förlängningar av hans egna ord, hans egen musik.
The Sentry. Kungen ser sig själv gå fram till en av sina slottsvakter för att sedan fortsätta promenaden ute på landsbygden. Han talar faderligt till soldaten och lovar denne en gåva från sin köksträdgård. Plötsligt ser han sig som vaktens fånge och bryter samman.
The Country Walk. Kungen föreställer sig att han promenerar på landet, som han älskar, men hans dåliga syn förvränger alla intryck till de mest groteska former.
The Lady-in-Waiting. Kungen inbillar sig att han ägnar sig åt en annan av sina undertryckta favoritsysslor: att konversera en vacker och bildad dam. Men han påminner sig att unga kvinnor brukar vara rädda för honom: ”Madam, let us talk. I mean no harm.”
To be sung on the water. Kungen ser sig seglande på Themsen. Han drömmer om att bli befriad från de tunga plikter som Gud givit honom.
The Phantom Queen. Kungen längtar efter sin fantasidrottning. Ibland inbillade han sig nämligen att han skilt sig från sin hustru, drottning Charlotta, och gift sig med Esther, alias Lady Pembroke. Han hyser en djup misstro mot sina läkare, som han misstänker håller honom borta från Esther och dessutom plågar honom med brutala kurer mot hans sjukdom.
The counterfeit. Texten är hämtad från en av kungens egna monologer: ”I am nervous. I am not ill, but I’m nervous.”
Country Dance. Kungen inbillar sig att befolkningen i Windsor ställer till fest. Han uppmuntrar dem, bland annat med citat från Händel, men blir plötsligt upprörd över tidens ondska – så som han då och då blir – och utropar: ”När jag en gång är död skall jag regera med en järnstav”.
The Review. Kungen tillkännager sin död för nationen och sammanfattar sitt liv. Han talar om den döde kungens mildhet, fromhet och plikttrohet. Så hänvisar han till de händelser som avslöjade hans sjukdom: samtalet med ett träd i tron att det var Fredrik av Preussen, det inbillade äktenskapet med drottning Esther. Han minns läkarnas skoningslösa behandling, sitt fysiska förfall, och inser plötsligt i ett anfall av klarsyn att han blivit bönhörd och fått dö.

Texten i översättning

ÅTTA SÅNGER FÖR EN GALEN KUNG
(till texter av Randolph Stow och kung Georg III)

Vaktposten (Kungen av Preussens Menuett)
God dag Eders Hederlighet: Gud skydda den som vaktar porten
Han är nyckeln till Kungariket.
Du är en förtjusande kamrat: nästa månad skall jag ge dig ett kålhuvud.
Öppna dörren!
Vem har stulit min nyckel? Ack! Mitt Kungarike är ormar och dansande, mitt Kungarike är lås och hasanden. Giv plats!
Beklaga mig, beklaga mig, beklaga mig. Barn, barn, vems son är du?

Promenad på Landet (Promenaden)
Älskade land av får och kålhuvuden. Älskade land.
Kära almar, ekar, bokar, slingrande murgrönor, gröna ormar av murgröna, pytonormar. Gud skydda träden.
Blå-gul-grön är världen likt en kedjad mans blåmärke.
Jag tänker på Gud. Gud är också en Kung.

Damen i väntan (Fröken Musgraves fantasi)
Madam, låt oss talas vid, låt oss tala.
Madam, jag vill inget ont.
Bara att minnas, att minnas
Vad det var som genom silke,
Spets, linne och brokad
Slog ner på min nål. Att minnas. Madam,
Låt oss talas vid, jag vill inget ont.

Att sjungas på vattnet (Färjkarlen)
Ljuva Thames, ljuva Thames. Långt, långt har jag följt dig.
Gud skydda mitt folk.
Ljuva Thames, strömma stilla, strömma, belastat av mitt folk
(befria mig från mitt folk; de är inom mig)
till Edens lustgård, till Edens lustgård
i Hannover, Bermuda eller New South Wales.
Ljuva Thames, strömma stilla. Evakuera mitt folk.
Jag är trött på denna list. Jag är ensam.

Spödrottningen (Han kysser mig hela tiden)
Var är Drottningen, varför besöker hon mig inte?
Esther! O mitt hjärtas ro.
Har dom kedjat dig också, min älskling, i ett stall?
Svälter dom dig, slår dig, hånar dig,
Apar efter dina tjut?
De säger att en annan kvinna är min fru,
Men Drottningen namn är Esther
Esther
Esther
Kom för mina ögon, O brud, likt en stjärnlös natt.

Efterapningen (Le Conterfaite)
Jag är nervös. Jag är inte sjuk, men jag är nervös.
Om ni vill veta vad det är med mig, jag är nervös.
Men jag älskar er båda mycket;
Ifall ni säger mig sanningen.
Jag älskar Dr. Heberden bäst: för han har inte ljugit för mig.
Sir George har givit mig en lögn: en vit lögn. säger han
Men jag hatar en vit lögn!
Om ni ge mig en lögn,
Låt den vara en svart lögn!

Folklig dans (Skotsk mössa)
Trösten eder, trösten eder, mitt folk med sång och med dans, med mjölk och med äpplen.
Krogvärden på The Three Tuns gör det bästa porlet i Windsor.
Synd! Synd! Synd!
Svarta last, outhärdliga uselhet i alléer, av höstackar, på gårdarna.
Det är natt i världen.
Även jag, er Kung, har betraktat ondskan.
Jag skall härska med en stav av järn.
Trösten eder

Återblicken (en spansk marsch)
mitt folk: jag står inför er i sorg,
på mitt bröst en stjärna.
Kungen är död.
En godhjärtad gentleman, en ringa Guds tjänare,
En älskande make, en hängiven fader.
Salig kamrat, han blev galen.
Han talade med träden, angrep sin äldste son,
Förnekade sin fru, gjorde sin Drottning till en ande –
Sin Drottning till en ande.
Så de grep tag i honom (ja!) och de piskade honom (ack! Ja!) svalt honom;
Hånade honom rakt upp i ansiktet,
Medan han pratade han pratade han pratade han pratade
De kunde inte raka honom, hans mun var aldrig stilla.
Ibland tjöt han som en hund.
Och han höljde speglarna för att inte se sig själv passera förbi
För hans ögon hade omvandlats till svartvinbärsgelé.
Salig kamrat, jag begråter honom.
Han kommer att dö tjutande.

Tjutande.

Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 5 i Eb-dur ”Kejsaren”

Ludwig van Beethoven Pianokonsert nr 5 Eb-dur op 73 ’Kejsaren’
1770-1827

Allegro
Adagio un poco mosso
Rondo: Allegro

När Beethoven på 1790-talet slog sig ner i Wien var det främst som pianist han blev känd och hyllad. Det förvånar därför inte att hans första viktiga orkesterverk var just pianokonserter. Senare skulle han i sina 32 pianosonater komma att utveckla musikhistorien längs nya banor. Totalt skrev han fem pianokonserter (om man inte räknar med en ungdomlig konsert skriven av en fjortonårig yngling i Bonn, och hans eget pianoarrangemang av violinkonserten) – och de är alla mycket olika varandra. Visserligen finns det en likhet mellan den fjärde och femte konserten i det faktum att solisten redan från början spelar en dominerande roll, men i övrigt är de som natt och dag. Fyran är intimt lyrisk, femman utåtriktat glansfull.
Beethoven komponerade sin sista pianokonsert 1808-09, Det var en tid av politisk oro. Fransmännen hade besatt Wien 1805 – något som ledde till freden i Schönbrunn. Men i april/maj 1809 riktades nya fälttåg med bullrande kanonader mot Wien, och Beethoven sökte skydd i sin brors källare – inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Han var trött på Napoleon och sade vid ett tillfälle: ”Så synd att jag inte begriper mig på krigskonst så som jag förstår tonkonst, då skulle jag allt besegra honom” - Napoleon alltså. Redan när Napoleon utnämnde sig till kejsare hade Beethoven som bekant rivit sönder dedikationen till honom på Eroica-symfonin med orden: ”Så var han då inget mer än en vanlig människa.” Att femte pianokonserten fått tillnamnet Kejsarkonserten har inget med Napoleon att göra, det har inte ens med Beethoven att göra. Namnet hittades på av förläggaren för att det passade ihop med musikens ståtliga karaktär. Det är verkligen en kejsare bland pianokonserter.

Stig Jacobsson