Chilingirian Quartet

Edward Elgar 1857-1934

Introduction and Allegro op 47

Det var för att ge den nystartade London Symphony Orchestra en riktigt oförglömlig present Edward Elgar den 13 februari 1905 fullbordade sin Introduction and Allegro. Han ville ge de virtuosa stråkmusikerna ett briljant och snabbt stråkscherzo, som dessutom var det vackraste han kunde åstadkomma. Hans avsikt var att denna musik skulle leda tankarna till den lysande epok inom brittisk musik som representerades av den invandrade Händel och dennes många Concerti grossi. Men det fanns ytterligare en inspirationskälla och det var den rika engelska folkmusik han hört ”långt ner i vår egen Valley of Wye” och speciellt en låt som han noterat under en semester i Wales tre år tidigare. I ett brev till en vän skrev han att stycket har ”en djävulsk fuga” och att det innehåller ”alla sorters skoj och kontrapunkt”. Här finns alltså många bottnar och musiken har hållit sig fräsch genom åren. Tonsättaren dirigerade själv uruppförandet på Queens Hall den 8 mars samma år, och publiken var naturligtvis entusiastisk.

Wolfgang Amadeus 1756–1791

Mozart Sinfonia concertante Ess-dur K364 (320d)

Allegro maestoso
Andante
Presto

Den ödesdigra, andra turnén till Paris var över. Mozart hade för en gångs skull inte haft sin far som resesällskap, utan rest med sin mor. Hon insjuknade och dog dessvärre i den franska huvudstaden, och lämnade den världsfrånvände 23-åringen ensam. Fjorton år tidigare hade han lagt parisarna för sina fötter, men nu hade det förtjusande underbarnet förvandlats till en konkurrerande yngling som man gjorde allt för att motarbeta. Han såg ingen annan utväg än att vända näsan hem mot Salzburg igen för att på nytt bli ett tjänstehjon hos ärkebiskop Collo¬rado. Den 15 januari 1779 var han hemma igen. Under året i Paris hade hans älskade Aloysia övergett honom och gift sig med en skådespelare, och inom kort skulle han med dunder och brak bryta upp från det hatade Salzburg för gott.
Det var i denna smått kaotiska stämning Mozart i början av 1779 komponerade Sin¬fonia concertante i Ess-dur (K364, 320d) för violin, viola och orkester, det vill säga ett verk som förenar en symfonis genomarbetade orkesterbehandling med en konserts strävan att lyfta fram solisterna – i det här fallet två solister som samarbetar och sällan tävlar om publikens gunst. Men Mozart lät inte sina kompositioner speglas av den sinnesstämning han befann sig i. Tvärtom brukar verket betraktas som hela genrens glänsande höjdpunkt. Möjligen kan den intima och samtidigt värdiga, långsamma satsen i moll ses som ett requiem över modern: här finns inga dramatiska utbrott, och när musiken känsligt modulerar till dur blir effekten ett gripande leende genom tårar. Soloinstrumenten är helt jämbördiga, kanske därför att Mozart med förtjusning spelade dem båda, och för säkerhets skull skrev han själv ut alla kadenser.

Ralph Vaughan Williams 1872–1953

Fantasia on a Theme by Thomas Tallis

Någon har frågat sig var engelsk folkmusik slutar och Ralph Vaughan Williams börjar. Frågan är berättigad när man närmar sig populära verk som Fantasin över Greensleeves och en rad körsånger – men kanske vore det ännu mer berättigat att fråga sig om det finns någon tonsättare som i sitt språk är mer engelsk, även om det är mycket svårt att sätta fingret på vad man egentligen menar. Faktum är i alla fall att hans musik bygger på en lång engelsk tradition, något som är mycket tydligt i kvällens verk.
Uruppförandet av Fantasia on a Theme by Thomas Tallis – Fantasi över ett tema av Thomas Tallis – ägde rum under en ”Three Choirs Festival” i Gloucester Cathedral 1910, och kom som en total överraskning för de flesta. Det var inte många som då hört talas om tonsättaren, och verkets långa, lite högtidliga titel kändes kanske avskräckande. Dessutom hade publiken i första hand kommit till konserten för att få höra den store Edward Elgar dirigera sitt eget älskade oratorium Gerontius’ dröm ...
Överraskningen bestod i att det okända nya stycket visade sig vara ett riktigt mästerverk. I The Times kunde man läsa: ”verket är underbart eftersom det tycks lyfta lyssnaren in i någon sorts okänd värld ... man är aldrig riktigt säker på om man lyssnar till något mycket gammalt eller något mycket modernt. De gamla kyrkomusikernas röster finns runt omkring dig, och samtidigt är deras musik berikad av allt den nya musiken bidragit med – eftersom till och med Debussy finns med i bilden. Musiken kan inte hänföras till någon speciell tid eller skola, men den är full av visioner!”
Förtjusningen bestod delvis i att musiken skrivits speciellt med tanke på akustiken i den aktuella katedralen, men rymdkänslan och resonansen är inkomponerad i musiken, på så sätt att stråkstyrkan delats upp i två separerade ensembler av olika storlek. Inte sällan kan en orgelliknande klang uppstå på detta sätt. Det är en inspirerad och helgjuten fantasi – och alltså inte en rad variationer. Det tema Ralph Vaughan Williams utgår från i sin Fantasi är en psalmmelodi som Tallis komponponerade 1567, och som hans sentida kollega hittade under sitt arbete med att redigera en ny engelsk psalmbok (1906), där den kan hittas som nr 92 med texten ”When rising from the bed of death”.
Trots att Vaughan Williams var 38 år gammal när han skrev Tallis-fantasin, hör den till hans tidigaste bevarade orkesterstycken. Denna sena start kompenserade han med att få en ovanligt lång karriär. Han kom att komponera mängder av musik av alla de slag. Gärna blev det vokala verk, både kantater, solosånger och körsånger, men orkesterverken är också rikligt representerade i verkkatalogen, såväl nio symfonier som ett antal solokonserter och fristående orkestersatser. Han komponerade också kammar- och pianomusik och var en av de första britter som skrev direkt för filmen.
Vill man briljera kan man berätta för sin omgivning att tonsättaren uttalade sitt förnamn ”Rejf”.

(Thomas Tallis (1505-1585) var en av den engelska renässansens största tonsättare. Han levde delvis samtidigt med William Shakespeare och har komponerat åtskillig musik med samma resning och djup som dennes dramer. Mest uppmärksammad är kanske hans 40-stämmiga körverk Spem in alium, som är ett rent underverk av kontrapunktisk kunskap och mästerlig stämföring.)

Antonín Dvořák 1841–1904

Serenad för stråkorkester E-dur op 22

Moderato
Tempo di valse
Scherzo. Vivace
Larghetto
Finale. Allegro vivace

Nyåret 1875 var inledningen till en ovanligt lycklig period i Antonín Dvořáks liv, både när det gällde personliga och konstnärliga framgångar. Han var 34 år gammal och sedan ett drygt år tillbaka gift med Anna, som han sedan ungdomen varit förälskad i. I april fyllde sonen Otakar ett år. Hans inkomster hade varit miserabla sedan 1871 då han lämnade sin plats som altviolinist på teatern för att få mera tid till att komponera – och nu försökte de leva på en mager lön från Adalbertkyrkan i Prag, där han var organist.
Men så kom framgången med den idag bortglömda operan Kung och kolare, samtidigt som en jury i Wien, med bland andra Johannes Brahms och den mycket inflytelserike kritikern Eduard Hanslick, tilldelade honom ett årligt stipendium, mer värt än årslönen vid teatern. Senare samma år prisbelönades hans stråkkvintett.
Framgångarna inspirerade honom och han var ovanligt flitig som tonsättare. Bara under maj månad skrev han Stråkserenaden i E-dur, en pianotrio och påbörjade en pianokvartett. Serenaden komponerade han på tolv inspirerade dagar direkt i partitur – mellan den 3 och 14 maj 1875. Redan i första satsen får serenaden sin ljusa atmosfär, och eftersom denna lugna inledning återkommer som hela verkets avslutande coda, blir helhetsintrycket vårlikt och lättsamt. Musiken är en virvelvind av uppsluppna och känslosamma idéer, men den är samtidigt mycket enhetlig och sammanhållen.

Stig Jacobsson